Aftonbladet – 30 maj 1859, sida 3

besynnerligt låg öfver dennas både ansigte och gestalt. Den sednare tycktes ega föga af uppbärande spänstighet. Som Thorborg, egentligen taladt, hvarken var klädd eller oklädd — vi få straxt veta att hon tidigare på natten varit upper en gång förut — kunde hon på den milda sommarmorgonen springa ned med blott en. sjal kastad öfver underklädningen. Omöjligt hade hon tid till mera. Hon kom just lagom att bespara Majken besväret att slå på porten. Min Gud! var allt hvad Thorborg kunde-säga. Med en åtbörd utåt viken svarade Majken, som redan lemnat hästen: Han har hunnit före mig? Blott tre timmar, min dyra vän! Han kom litet före 1, men jag har ej fått tala vid honom, fast jag skyndade ned. Han gick först till far, der han blott sade ett par ord, hvarpå han steg upp till sig och sköt mig sakta bort, då jag ville följa honom in. Jag förstår detta... Låt nu drängen taga om hästen! Jag går förut upp på ditt rum och lägger mig på din säng, ty jag är istort behof ar hvilar er 8 Utan att afvakta svar steg Majken in i förstugan. sAck, det syns nog på dig att du det behöfver I. tänkte Thosbörg: Och så fort hon bestyrt sina göromål dernere, flög hon upp. En stark frossa hade redan bemäktigat sig Majken. i Thorborg frågade ingenting. Hennes aningar sade henne nästan allt. Hon skyndade att bereda en värmande dryck. Och sedan Majken erhållit den och blifvit väl omhöljd, somnade hon djupt och snart allt mer och mer lugnt, en välsignelse, den Thorborg hoppades skulle blifva en motvigt till det onda, som resan under den fuktiga natten verkat på en af mäktiga sinnesrörelser skakad kropp. Själens lidande tordes hon icke ens tänka på.