Aftonbladet – 30 maj 1859, sida 3

Några ord om ett visst sätt att skrifva historia. I allmänhet, om de olika manåren att skrifva eller måhända snarare : att göra historia, kunde det sägas ganska mycket och borde äfven cr gång emellanåt sägas. Det vore godt om nå: gon författare och lärd med stor auktoritet ju förr desto hellre stode upp för att klart ut reda hvad historieskrifningens ändamål egentligen är, för att gifva en behörig vink om huru hela denna forskareoch skriftställare. verksamhet i tid må vara betänkt på att inrätta sig, såframt den icke inom en ej allt för aflägsen framtid skall dö hungersdöd mid ibland sina uppstaplade skatter, och för att i och med detsamma leda en mängd goda kraf. ter tillbaka från vissa betänkliga villspår. Och vi fästa oss här specielt vid kapitlet just om huru historieförfattandet bör för framti. den inrätta sig, med andra ord det histori ska auktorskapets ekonomi. Hvad formen för en historisk framställning ahgår, äfvensom sjelfva de särskilta utgångspunkterna derför börjar man dock blifva temligen ense åtminstone om några sanningar, hvilka snart icke längre skola låta sig ostraffadt underkänna: eller kränkas, och det faller väl icke mere någon allvarsam kritik in att som historia i verklig mening betrakta t. ex. sådana fram. bringelser, der den shistoriska konsten efte den hederlige Luciani föreskrifter ännu sökei göra sig gällande på den stränga historiske intuitionens bekostnad, och der författaren mec t. ex. fingerade tal å la Livius vid hvartanna steg hoppar från historien ini romanen (exem pel härpå inom den nyaste historiska littera turen äfven hos oss saknas ingalunda). Der emot råder fortfarande med afseende på hi storieskrifningens stoff en ganska allmän vill. farelse, hvilken, om den ej i tid stäfjas, sy nes oss skola med sträng nödvändighet lede till en komplett babylonisk förbistring, och under hvilken dock äfven bättre häfdaforskare och författare med eljest verkligt historiskt sinne icke så sällan hemfalla. Denna villfarelsc ligger, om vi upplösa den i dess enkla natui och grund, deri att man icke alltid förstår at skilja mellan hvad som i historien är verklig! och väsentligt från hvad som blott är tillfällig! och mer eller mindre oväsentligt. Vi se sålunda historici i sökandets blinde ifver samla ihop materialier utan ända och nästan utan förnuftigt ändamål. Likt och olikt tages med, bagateller hopas på hvart annat, kuriositeter utan minsta reelt värde och skatter af ganska stort blandas ihop utan ord ning och urskilning. Man är glad och trium ferar öfver sina fynd blott för finnandets skull; men är man nu tillfälligtvis begåfvad mec itet dialektisk skarpsinnighet, slår man gig ne: öfver dessa tusen småsaker, använder derpi åratal af en flitig undersökning och ett vändande på alla sidor, och är sedan ytterligare tio gånger värre stolt och förtjust öfver sine mikroskopiska resultater. Detta gäller natur ligtvis i främsta rummet om den särskilta klas: af s. k. historici, som vi ville kalla den hi storiska vetenskapens handtlangare men fele är att dessa handtlangare sakna nödiga in struktioner af de mästare, hvilka bättre förstå olyckan är att mången mästare sjelf icke kar motstå frestelsen att också öfverlemna sig å denna blott samlingsvurm, och en orättvis: är, att sjelfva detta samlande hittills så oftc blifvit ansedt lika med en verklig förtjens på det i strängare mening historiska området Det är alldeles obestridligt att för historien likkom för hvarje vetenskap, fordras materia lier för att kunna bygga, men det vigtiga ä att dessa materialier samlas med insigt oci blick. Fogeln, när han samlar till beredan det af sitt bo, vet hvad som duger till han lilla arbete och hvad han skadeslöst kan låt ligga; vetenskapsmannen må veta att göra det samma. Hur noggrant än en tidpunkt m vara förut studerad, det är obestridligt at många goda ytterligare bidrag dertill kunn finnas: men kansten är att kunna vid ett öpan