Aftonbladet – 27 maj 1859, sida 3

funnits i medeltal uppgå till 30 procent. Rättegångsoch Polissaker. Brogrenska målet. Enligt löfte meddela vi här nedan den hufvudsakliga delen af allmänna åklagarens stadsfiskalen Silfversparres den 16 dennes i detta målinlemnade slutpåstående. Viha redan vid vår första notis om innehållet af denna handling uttryckt vår uppfattning af den egendomliga karakteren i densamma, och vi förmoda, att ingen opartisk skall, efter dokumentets genomläsning, jäfva vårt omdöme, Efter en resumåe af kärandens framställningar och svarandens med anledning deraf afgifna förklaringar, fullföljer åklagaren sålunda: Den bevisning, som till styrkande af angifvelsen blifvit åberopad, utgöres hufvudsakligen af vittnesmål utaf sjöfolk, som deltagit i skeppet Anna Charlottas ifrågavarande resa; och hafva desse på aflagd ed, rörande de särskilta anzifvelsepunkterna, berättat: 1:o Om uppträdet i Samarang: Matrosen Christoffer Hellman: att, under vistandet i Samarang, Hellman, som arbetat i lastrummet, en eftermiddag hört Isberg från däck gifva till ett anskri, och i anledmng : deraf skyndat upp på däck, der Isberg anträffats blödande ur näsa och mun samt uppgifvande att han blifvit slagen af kapten Brogren, hvilken likväl icke vid tillfället varit synlig. Matrosen Axel Leonard Leverin: att vittnet, under det sockerlasten i Samarang intogs, en eftermiddag från storluckan sett att Isberg gått förut och att kapten Brogren kommit efter, samt att en kort stund sednare, då Isberg återkommit, blod runnit ur hans näsa och mun. Timmermännen Per Eric Ringholm: att vittnet, under det fartyget låg i Samarang, vid ett tillfälle hört ett anskri och, då han sprungit fram, i detsamma Isberg ämnat gå ned i skansen, varseblifvit att blod runnit ur Isbergs näsa och mun och att kapten Brogren i ena handen hållit en spak, tre alnar lång amt fyrkahtig i ena ändan och rund i den ändra; amt att vittnet vid tillfället hört Isberg ropa, söta kapten, slå mig ej,, men icke förmärkt att kaptenen, som dock synts uppretad, utdelat något slag. och Jungmannen Herman Hugo Wibom: Att vid ett tillfälle, undet det sockerlastningen i Samarang försig gick, kapten Brogren, då Isberg ej deltagiti arbetet och på kaptens tillsägelse svarat näsvist, gifvit Isberg en örfil och då denne i detsamma fattat kaptenen i armarne tilldelat honom ett slag för munnen, så att näsan gått i blod. 2:0 Om uppträdet i Straat-Sundet. Matrosen Hellman: att på återvägen från Samarang, då tillsägelse en gång gifvits att Isberg skulle göra loss gaffeltoppseglet, men denne klagat sig sjuk, kapten Brogren blifvit uppbragt och med eh tågända tilldelat Isberg fem eller sex slag, hvilka träffat å ansigtet och kroppen, så att Isberg derefter blödt ur näsa eller mun. Matrosen Leverin: att då fartyget uppnått StraatSunda och bittida en morgon ankaret skulle hissas, hade vittnet, som varit till väders, hört oväsen på däck och derifrån vittnet sett kapten Brogren med ett vedträ, som varit omkring en föt långt och ett par tum tjockt, tilldela Isberg tolf eller tretton slag, äfvensom vittnet, som icke sett hvar slagen träffade, iakttagit, att efter desamma : blod runnit ur Isbergs näsa; : å Timmermannen Ringholin: ått i Straat-Sunda, då Ist erg skälle göra loss toppseglet, vittnet sett kapten Brogren med en-tågända af tre fingers tjocklek gifva Isberg fyra eller fem slag; samt Matrosen Carl Otto Busch: att en morgon i December månad 1856 i Straat-Sunda kapten Brogren, som ansett Isberg, hvilken en tid lidit af frossån, ej längre vara sjuk, befallt honom göra loss gaffeltoppseglet, derifrån Isberg begärt att för sjukdom blifva befriad; att vittnet en stund derefter hört ett skriande, men ej sett att kaptenen vid detta tillfälle gifvit Isberg aågot slag; att efter ytterligare en stunds förlopp vittnet återigen hört skrik och, då vittnet härvid sprungit till, sett kaptenen hålla i hvardera handen ett litet vedträ och Isberg vara blodig om näsa. och mun, men icke heller vid detta tillfålle hade vittnet sett något slag Isberg tilldelas: Hvarförutan vid jemförelse af vittnesmålen synes otvifvelaktigt, att till denna angifvelsepunkt är att hänföra hvad matrosen Holmström berättar hafva vid utgåendet från Samarang inträffat, eller att, då Isberg en morgon fått befallning deltaga i arbetet, men klagat sig sjuk, kapten Brogren med en tågända gifvit honom fyra eller fem slag öfver ryggen, utan att vittnet visste om Isberg härigenom erhållit någon åkomma. 3:0 Om rengörningen af röstjernen: Matrosen Holmström: att emellan S:t Helena och linien Isberg, på kaptenens befallning, deltagit jemte öfriga jungmännen i skrapningen och rengörningen af röstjernen, hvilket efter vittnets tanka vore ett lätt och för helsan ingalunda skadligt arbete, då det; såsom nu varit händelsen, verkställts af ärbötarne, sittande på en fastgjord ställning högt öfver vattnet, som endast i det fall, då fartyget krängde, kunde åtkomma deras fötter, och vattnet dessutom varit några och trettio grader varmt. k Matrosen Hellman: att vittnet hade sig bekant, att Isberg deltagit i skrapningen och rengörningen af röstjernen, hvilket vore ett lätt arbete, men blott ställde för förkylning, emedan sjön understundom spolade öfver arbetaren och luften vore kyligare än vatt net, och hade Isberg, som väl före detta arbete hostat, derigenom icke blifvit värre i bröstet; Matrosen Leverin: att vittnet emellan S:t Helens doch linien deltagit i rengöringen af röstjernen oct af detta arbete icke lidit något mehn till sin helsa men att vittnet icke erinrade sig om Isberg deltagil i samma arbete; Timmermannen Ringholm: att; när fartyget kom passaden, Isberg fått befallning att rengöra röstjernen hvilket arbete fortgått i fjorton dagar och derunde; Isberg, som sutit på en å yttersta sidan af fartyge fastgjord bräda, en stund varit våt och den andre torr om benen; att detta arbete väl vore lätt, mer enligt vittnets tanka skadligt för en sjuk, och had äfven hostan hos Isberg derefter tilltagit; Jungmannen Wibom: att vittnet under seglinger emellan S:t Helena och linien jemte Isberg och an dra af besättningen skrapat röstjernen å fartyget: yttre sidor, hvilket arsete voro mycket lätt, ov h hade