Aftonbladet – 21 maj 1859, sida 2

STOCKHOLM den 21 Maj. Skola vi förblifva neutrala eller ej? Detta ir den stora frågan för dagen både i Tyskland och i England. Tyskarne, som ständigt uppröra himmel och jord så snart de kunna visa, att uti grannstaternas gränsländer råka finnas några tysktalande undersåter, kunna det oaktadt icke förneka sitt gamla begär att se andra nationaliteter undertryckas af den tyska, och de följa derföre med ett mer eller mindre oförstäldt uttaladt deltagande sina landsmäns, österrikarnes vepen iltalien. Men lösen för dagen är likväl den, att Tyskland icke behöfver och icke bör blanda sig i striden, såframt icke tyska förbundets område kränkes, vare sig af Frankrike eller Ryssland. Huru länge detta program skall vidhållas, torde dock icke vara godt att förutsäga. Preussiske regenten yttrade till kamrarne, att Preussen är beslutet att upprätthålla grundvalarne för det europeiska rättstillståndet, jemnvigten i Europan; — detta yttrande och den grundsats det uttrycker kunna hvilken dag som helst tagas till utgångspunkt för ett programm af en helt annan omfattning än värnande af tyska förbundets område. I England åter har pressen redan länge debatterat den frågan, om landet kan förblifva en overksam åskådare af en strid, utbruten i hjertat af Europa mellan två af denna verldsdels stormakter. För ögonblicket är väl lösen der, likasom i Tyskland, en väpnad neutralitet; men man tyckes allmänt hafva ett slags förkänning, att det icke skall blifva möjligt att i längden bibehålla en sådan ställning, och man söker derföre göra sig reda för på hvilkendera sidan England skall komma att uppträda, om ett aktivt deltagande i det stora dramat icke kan undvikas. Det visar sig härvid åt huru olika håll partiernas sympatier ligga och huru svårt det torde blifva för England att utträda utur sin neutralitet, just till följd af svårigheten att göra ett val af bundsförvandter. De konservativa, och med dem den nuvarande regeringen, hylla ppet eller hemligt Österrikes sak, och Derbykabinettets sednaste segrar vid valen i de irländska grefskaperna anses allmänt vara vunna med tillbjelp af katolikerna och under inflytande från Rom. De liberala sympatisera hjertligen med Sardinien och omfatta med värma den italienska frihetens sak, men de hysa tillika ett djupt misstroende till Louis Napoleon och hans planer — en misstro, som hos radikalerna tyckes på god väg attöfvergå till bitter fiendskap. Hos de moderata synes emellertid för ögonblicket den farhågan vara öfvervägande, att Derbykabinettet, gifvande vika för sina österrikiska sympatier, skulle, om det får sitta qvar vid makten, begagna första gynsamma tillfälle under de långa parlamentsferierna (mellan Augusti och nyåret) för att öfvergifva neutraliteten och träda på Österrikes sida. Man anser det derföre af yttersta vigt, att vid det nya parlamentets öppnande alla fraktioner af det liberala partiet förena sig i en storm mot det konservativa partiet, enär alla äro eniga i sin misstro mot dess anti-sardinska fördomar och mot dess österrikiska sympatier. Tidningen Economist, som uttalar denna åsigt, anställer i sammanhang dermed en mönstring med det liberala partiets chefer och söker visa att de alla äro anti-österrikiskt sinnade. Tidningen börjar med hr Gladstone och yttrar: Ingen har i parlamentet med mera kraft uppträdt såsom regeringens sjelfständige bundsförvandt än hr Gladstone. Men äfven han såg sig tvungen att under parlamentets sista sammanträde uttryckligen förklara, att hennes majestäts regering icke vore fullkomlig opartiskt, och han tillade, att landets allmänna mening vore enhällig derom, att freden borde betryggas genom sådana anordningar, som mildrade den italienska halföns lidanden. Lord Palmerstons åsigter och önskningar i afseende på den italienska frågan äro alltför väl kända — fullföljer Economist — för att vi skulle behöfva vidlyftigt utbreda oss derom; och i sina tal i Tiverton har han kraftigt uttalat sina anti-österrikiska tänkesätt. Om han, såsom vi tro, är väl mycket benägen att hysa förtroende till Frankrike och dess nuvarande beherrskare, skall detta i någon mån förlika den meningsskiljaktighet i afseende på den yttre politiken, som eger rum mellan honom och hr Brights parti, som af skäl, dem vi strax skola nämna, för närvarande är benäget att upprätthålla ett, blott icke alltför intimt, förbund med Frankrike. Lord John Russell är fullkomligt öfverens med de båda mnyssnämda partiledarne i sin uppfattning af den Å närvarande utländska krisen. Helt nyliger uttalade han i Huntingdonshire sin lifiiga ön Iskan, att kriget äfven måtte leda dertill, at litalienska folkets frihet och sjelfständighe derigenom betryggas. Om hr Bright och han vänner vet man. slutligen icke blott, att de likasom, utan undantag, alla liberala, hjertli gen sympatisera med Sardinien, utan att d framför allt frukta hvarje misshällighet met Frankrike. Såsom fredsparti inse de klarligen att ett missförstånd med Frankrike mnebär er långt mera ständig och hotande fara än et missförstånd med Österrike. De veta at våra marinutgifter helt och hållet föranle das af täflan med den franska örlogsflot tan, och de önska ifrigt få bevisa att det ta är en onödig täflan. Det är dera käraste förhoppning, att kunna undanrödj alla frön till möjliga misshälligheter mellai Frankrike och England och att möjliggöra ci