Aftonbladet – 21 maj 1859, sida 2

mål jag i min dar hört. Mormora skall inte längre, nej gu ska hon inte, sitta i himmelriket och plocka opp sorgetårar från jorden. Hon hade nock af det slaget, när hon va här... Vet j hvad, ärlige gubbar i morgon bittida går jag ner till Svartskär och anmäler mej till arbete. Nu är det sagdt, och en skälm den som inte båller ord och lofen! Jag bar alltid haft till ordspråk att gå utanpå rättvisan, men efter detta vill jag alltid hålla mej på-insidan. Ge oss hand på det!v yttrade Gidda, utsträckande sin. Lots-far gjorde detsamma, och så fann sig främlingsfiskaren hafva utbytt två handfästen på förändrad vandel. Derpå tillade Gädda: Det är också vär menipg att tänka något för hustrun och barna dina. Inte alla dar är arbetsdar. Sjukdomstiden har ingen rätt att glömma: den kommer för den ene som för den andre, och då går snart det lilla, en skrapat tillsammans, ifall en skrapat något. Derföre, som sagåt, hade vi tänkt en tanke... Säg det du, lots-far! j Hvad vill detta blifva af? frågade främs lingsfiskaren ryed ljuf höpnad. Ty Pernilla och barnena låga honom jemt i hågen, fastän det hittills icke synnerligen legat åt hans håg att gifva dem. annat än löften. Det är så häts, sade lots-far, att kapten Geistern tillagt oss en pension för det vi då om natten, när han med skeppet sitt stötte på Hakonbrottet, sökte göra vår skyldighet, som dock aldrig bergat lifvet på honom, om inte löjtnanten gjort sista verket, När vi nu tro att det I rv meningen att två mennviskor ska behålla fur sig sjelfva hvad som kunde göra godt för flera, men det gunås är många att hjelpa, så ha vi beslutat utsätta en liten pension, för. ex hustru och era barn, så att den ene lemna sex riksdaler om jul och den