Aftonbladet – 20 maj 1859, sida 2

det, tv skulle Olagus ändå dött för sin olagliga gerning, så var det vackrare att resa till paradiset på sin egen båt-som en fallen krigsman, än fara dit med mästerman vid roret, för då skulle också löjtnanten och de andra två redan varit förut, det, Herran ske pris, de inte ä. Lots-far nickade med lugn värdighet. Derpå sade han: Så ä vi sams då... Tänk nu efter, du som är slug, hvem det kan ha varit som : skickat löjtnanten angifvelsen. Den, som gjorde den gerningen, är — det harjag sagt — rätte upphofsmannen till det onda, som skett. Jag vill göra min flit att studera påt. Jag trodde inte att, sedan Hoölten rymde sin kos, så illslug nedrighet kunde uppfinnas af någon här ... Men innan vi lägga till klippan vår, så sej mej nock en sak..; Hvad kan det bli af för dem, som varit. med om det här kalaset? Jag träffa skeppar Ragnar i går, och han var så nedslagen och omstämder till sinnet, att det riktigt såg ut som han, haft någon fruktan för fästningsVerket. Jag kan inte, svarade lots-far, så precist säga hvad straffet blir; men att det är förfasligt strängt bud för dem, som öfverfalla kronans fartyg, det vet jag. Jag tror du sa ordet, när du nämde fästningen. Men en sak är jag ganska viss och säker om,som om jag hörde hvart ord löjtnanten talar borte i Göteborg, och det är att han mildrar och stryker öfver allt hvad han kan för de andra. Olagus var hufvet för lemmarna, och hufvet må stå för sin skuld — fast Olagus redan är död., Jaha, han : mildrar nock allt han kan till försoning. Han har ingenting att försona,, rättade lots-far, som var den strängaste laghållaren af alla, utan hvad han: gör sker till hans eget hederliga hjertas glädje och till tröst för dem,