Aftonbladet – 20 maj 1859, sida 2

representanter, så skola just de sociala elementer, hvilka vi här ofvan, fastän summariskt, sammanfattat under benämningen löntagareintresset, och hvilka redan beherrska de båda första stånden, icke försumma att söka få insteg och inflytande äfven i borgarestån-. det. Hit hör så väl det egentliga och synnerligen det högre embetsmannaintresset med sin naturliga åtrå efter en ökad budgetsåsom medel till både makt och inkomster, som hvad man kunde kalla det indirekta löntagareintresset, med sitt begär efter stora extra anslag till jernvägar, militärbudgeternas utvidgande för materieln, befästningar m. m., med ett ord alla dessa lystnader, som man för hvarje riksdag ser uppdyka och vända sig till statsutskottet, och genom hvilkas tillfredsställände, oberoende af det mer eller mindre gagn för det allmänna, hvilket framhålles såsom det främsta och synliga motivet, ett stort antal personer erhålla tillfällen till fortkomst och bergning genom löner och traktamenten på ett beqvämare sätt och med en bättre sambhällsställning, än fallet är med de klasser, som behöfva föda sig med handtverk eller kroppsarbete. Vidare förekommer inom samma kategori af de förmögnare begäret efter utvidgade kreditanstalter och mycket penningars utsläppande i rörelsen, genom hvarjehanda åtgärder, för att sätta fart i de större affärerna och lemna tillfälle till förtjenst medelst klöka börsberäkningar eller andra kupper, och slutligen det bemödande, hvari alla de nu uppräknade intressena sammanträffa, att pantsätta framtidens tillgångar för att skaffa medel för ögonblicket, medelst ett så kalladt fondsystem, som gifver kapitalisten det behagligaste af alla sätt att placera penningar utan att behöfva arbeta, men i nio fall af tio utan nytta för det allmänna, då sådana medel merändels bortslösas på utgifter, som icke återbetala sig, så att den egentliga frukten deraf blir ett nytt slagsaristokrati, en verklig penningearistokrati, för hvars apanage staten sedan fortfarande måste taga tionde af produkterna af folkets arbete. Vi bedja nu de herrar, som ifra för röstberäkning efter skattebeloppet, det vill säga för de rikares öfvervigt, att inför sitt samvete besvara den frågan, huruvida icke de intressen och lystnader, vi här beskrifvit, hafva ett vida lättare insteg hos och stå närmare intill den klass :de vilja befrämja, samt således hafva mera utsigt till framgång om deras förslag vinner, än om man håller sig så nära som möjligt till den lika rösträtten. Må de, innan det slutliga omdömet uttalas, göra sig väl reda för, huruvida icke personlig slägtskap eller bekantskap, direkt eller indirekt fördel, strålar af nådens solsken åt fäderna sjelfva eller deras familjer, skall sätta de rikaste borgrarne och husegarne i långt större frestelse att lyssna till lockelser.na, än fallet är med den mindre bemedlade, följaktligen mindre bemärkte, men dock genom sitt arbete och inom kretsen af sina kunder sjelfständigt existerande medborgaren. Vi kunde ännu tillägga åtskilliga ganska verksamma medel som ständerna kommit att lemna åt regeringsmakten att till en viss grad hålla de rikare borgerliga klasserna och större kapitalisterna i schack, genom besinningslösheten att öfverlåta åt regeringen privilegierandet af banker 1 bolag, men allt med stora aktiebelopp; genom föreskriften att alla reglementen för aktiebolag skola underställas konungens sanktion, ej blott för att tillse om ordningsstadgan öfverensstämmer med lagen om aktiebolag, utan ock med makt att kunna uttala sitt veto emot sjelfva företaget, hvilket veto en kronans minister också varit nog dristig att sätta i utöfning ); genom de vidsträckta öfverlåtelser som blifvit regeringen lemnade iafseende påjernvägarna,m:m. Men det redan sagda bör vära nog för dem, som vilja fatta sakernas verkliga ställning och icke redan på förhand beslutat att missförstå den. Hvad hafva nu de, som förorda de rikas öfvervigt, att å sin sida åberopa emot en lika eller derintill gränsande rösträtt? Det enda vi hittills hört är, att man skulle af ett sådant val hafva att frukta en återgång till prohibitismen det vill säga till skrån i näringarne och förbud: eller höga -skyddstullar emot den utrikes handeln. Hvad det förra beträffar, så anse vi dock näringsfriheten — hos oss ännu visserligen högst ofullkomligt införd — höra till de friheter, hvilkas verkningar vitna nog för sig sjelfva för att aldrig kunna gå tillbaka; och skulle äfven mot all förmodan valen vid en riksdag inom borgareståndet kunna hafva till påföljd ett bemödande i denna riktning, som vunne pluralitet inom detta stånd, så betyder detta föga emot de tre öfriga stånden, mot regeringen och mot: hela det allmänna tänkesättet. Hvad skyddstullar angår, så är det likaledes knappt troligt att de komma att förhöjas på inhemska fabrikstillverkningar ; Vida mer anse vi det vara att frukta, i fall de rikare få öfvervigten vid valen, att ökade tullafgifter läggas :på de produkter, som icke kunna tillverkas inom landet, och följaktligen icke lemna något slags skydd., utan endast skaffa penningar, samt tillika komma att hufvudsakligen drabba massan, hvars inflytände rikedomens före) För den händelse detta skulle dragas i tvifvelsmål, erinra vi blott derom, att regeringen en gång afslog en ansökning från Göteborg att få drifva dervarande porterbryggerihandtering i bolag på skäl, såsom det sades, att regeringen icke hade funnit lämpligt, att denna rörelse drefs i bolag. Och det har ieke afhörts att statsrådet reserverat sig deremot. Ieke heller förspordes häröfver någon anmälan från konstitutionsutskottet vid sista riksdag emot den departementschef, som tillstyrkt