Aftonbladet – 12 maj 1859, sida 2

i bågen att tag sjelf kunde ganska regalt ange allthop. ; Så vettlös dw är, din fåne, som falar såna ord till mej! Dem som vill gå tvärtemot min väg, må se sej före — jag är inte något vidare att leka med jag heller, fast jag inte heter Olagus Esbjörnsson. Nånå, jag bade väl ingen mening med let. Men du är för god karl... Må hvar och en domma i sin sak... Han lernere var en skurk och är en skurk — nen det kommer sej i mitt sinne ibland, att ag inte kan stå emot böner af till och med mn sådan. Du förstår nock att han visste att lägga sina ord på listigt sätt, såsom att jag kauske var rädd för Tuve... och så bortåt. Nå, när jag nu inte är rädd för fan sjelf en gång — kanske hade jag också fått lite i nufvut... nekar just inte till det — så, kort om godt: han fiek ordet och natten derpå platsen i vattenfatet... Men skulle det nu vara på den måten att du inte vill ta emot dia penningeanpart i den frakten, så kan du lögga din del i kyrkans fattigbössa., Detärråd som duger och kan lugna samvetet ditt, om det svider för illa. ;Jag skall besinna mej påt... Men tar du honom nu hem till dej ? Bara på en dag eller så. Han tänker inte bli gammal här, och för tusen riksdaler ville jag inte ha något vidare att göra med honom. vär det nu blir slut... Men ts... det rör sej något vid kabyssen... Der sticker han opp hufvut...... Jösses, så han ser ut, uslingen — hvem kunde i den der känna igen den finc nSäg inte ut namnet, mumlade Börje... Och, du Ragnar, tillade han, jag är n sams med Mej sjelf att inte ta en styfver botalt af honom. Fresta mej inte till det, utan lägg du ärligt min part i fattigbössan I