Aftonbladet – 9 maj 1859, sida 3

beredelserna dertill. skola vidtagas redan innevarande år. En utomordentlig. kredit å 100.000,000 fr. äskas derjemte åt krigsministern. De diplomatiska förbindelserna mellan Frankrike och Österrike afbrötos definitivt först d. 2 dennes medelst en not, som franska sändebudet i Wien, hr Banneville, tillstälde grefve Buol. Redan samma dag lemnade hr Banneville Wien, och hr Häubner förständigades medelst telegrafen att afresa från Paris. Detta dröjsmål med de diplomatiska förbindelsernas ifbrytande flera dagar efter det kriget utbrutit skall varit förorsakadt af Englands ända till sista ögonblicket fortsatta bemedlingsförsök. : Monitören redogör i sitt referat öfver lagstiftande kårens förhandlingar rörande 500millionerslånet ovanligt utförligt för oppositionstalarnes yttranden. Anmärkningsvärdt var Plichons tal, dels emedan: han uppträdde i det orleanistiska partiets namn, och dels emedan han framhöll den omständigheten, attregeringen iakttagit tystnad i afseende å Olliviers unler debatten om rekryteringslagen till regeringen framstälda fråga, hvad som vore krigets ändamål. Hr Plichon förklarade, att han eljest hade endast ganska få politiska beröringspunkter gemensamma med Ollivier, men han vore dock ense med honom derom, att en nation, som så länge fört ett politiskt lif, hade svårt att fördraga, att de underrättelser, som intresserade henne, måste inhemtas från utlandet; lika svårt att fördraga vore det, att frågor af den största vigt för Frankrikes framtid afhögges på ett sätt, som på förhand beröfvade lagstiftande kåren dess frihet attfatta beslut. Talaren hade röstat för rekryteringslagen, emedan det, sedan de franska trupperna gått öfver gränsen, gälde den franska fanans ära och således alla betänkligheter måste vika; hade deremot frågan i tid blifvit framlagd till afgörande, skulle han röstat nej, och han vore öfvertygad, att en ofantlig majoritet skulle gjort på samma sätt som han. (Protest från ett stort antal medlemmar). Den nuvarande politiska ställningen i Italien vore ej ny; den har existerat, under det att flera regeringar efterträdt hvarandra i Frankrike, och hittills bade ingen af dem i denna ställning funnit ett giltigt skäl till krig. Talaren frågade den nuvarande regeringen, hvarföre hon förde krig och hvad för ett krig hon ämnade föra, antingen ett revolutionärt eller ett politiskt, huruvida det vore fråga om ett förnekande af expeditionen till Rom, om österrikarnes utjagande, om Italiens. enhet och ett italienskt statsförbund. Talaren hade alltid varit emot intervention; och när nu alla svårigheter äro öfvervunna och segern aäfgjord, hvad ville väl Frankrike derefter göra? Ett franskt protektotorat tlefve lika förhatligt som det österrikiska. Talaren fruktade att detta krig skulle utsätta ej blott det yttre lugnet, utan äfven landets inre lugn för faror, emedan man icke ostraftadt kunde vara revolutionär i Italien och konservativ i Frankrike; man skulle allestädes väcka den revolutionära andan till lif. Slutligen förklarade talaren, att han allt detta oaktadt skulle rösta för krigslänets beviljande, emedan han bygde på Sebastopolfreden, denna fred som Napoleon UI med vis moderation, hvilken ej nog kunde berömmas, antagit dagen efter segern. Hr Baroche genmälde, att freden inom landet skulle upprätthållas genom alla goda medborgares samverkan och genom ötvertygelsen, att regeringen i lagstiftande kåren städse skulle finna det kraftigaste under stöd till oroligheternas dämpande. Men man frågade, hvarföre Frankrike förde krig. Frankrike hade förklarat, att om Österrike angrepe Sardinien, vore det förpligtadt att försvara detta land. Europa kände kejsarens moderation; det visste äfven, att Österrike strukit ett kors öfver alla försök att bibehålla freden och vidtagit det brottsliga steget att utfärda ett ultimatum. Frankrike måste se till, att Österrike icke erhölle nyckeln till Alppassen, utan att den blefve qvar i en vänskaplig band. Kriget vore derföre nödvändigt för att betäcka: franska gränsen. Äfven Jules. Favre fordrade närmare upplysningar rörande den italienska frågan. Efter en återblick på den förflutna tiden kom talaren till den slutsatsen, att kriget visserligen vore nödvändigt, för att lösa den italienska frågan; men hvad förehade regeringen? Kriget hade börjats för Italiens obercende, och så länge en österrikare funnes l. qvar i Italien finge svärdet icke stickas i skidan; men skulle regeringen efter kriget återuppresa de österrikiska vasallernas omkullka-J. stade troner, eller skulle hon, om kardinalkollegiet störtades, utgjuta romarnes blod, för att åter tillsätta det? Talaren ville gerna vid regeringens tystnad tro, att frågan gällde Italiens oberoende; deremot måste han tillstå, att han omöjligt kunde förlika sig med regeringens sednaste politik, så länge Frankrike vore nedböjdt under det nuvarande systemet. Hr Baroche genmälde, att Frankrike icke vore nedböjdt under det nuvarande systemet, utan att det åter höjt sig under den nuvarande regeringen, samt erinrade talaren om, att den nuvarande regeringen blifvit vald af en ofantlig majoritet inom landet. Hr Favre förkla-: rade, att ban endast velat utveckla sina åsigter om kriget, och han kunde tillägga, att buru olika hans åsigter än vore rörande Frankrikes inre: politik, så vore han ense med regeringen i den yttre politiken. Genom ett kejserligt dekret af den 26 April anberfalles bildandet af ett nytt regemente algierska skarpskyttar, 3244 man starkt och till en del bestående af soldater ur de nuvarande tre algierska skarpskytteregementena. General Herbillon, som blifvit utnämdtill sten date a se slask assk le EL SS gamle männen. Det var på min anhållan. Icke visste jag deras hemlighet, men de hade en gång sagt sig känna något farligt om Holt, och derföre ...n