Aftonbladet – 9 maj 1859, sida 3

gamle männen. Det var på min anhållan. Icke visste jag deras hemlighet, men de hade en gång sagt sig känna något farligt om Holt, och derföre ...n Begriper, begriper alltsammans... Den sakramenskade dumme pojken! Vi kunde nu fått ihop det så bra... Nå, nu är det förbi, förbi .. Vi talade om faddrar, och när en man talar om den: saken, talar man äfven om fadådergåfva. . Jag har en skäligen egen att bjuda min gudson, men supponerar dock att den icke skall blifva ett grand mindre kärkommen för det. Hvad i guds namn kan det vara? frågade Hjelm och Emilia med allt det spännande intressc, som Moss beräknat att väcka. Till och med Majken blundade för sitt eget lidande för att med nyväckta lifsandar följa det, som tycktes blifva lofvande för hennes vänner. Jo, jag bjuder pilten i faddergåfva — hade väl bjudit det i alla fall, men det träffar sig nu så mycket bättre — jag bjuder huset Hjelm, hvars arfvinge ban skall blifva, en ny bolagsman l En ny bolagsman ? ropade Hjelm, Emilia och Majken om hvarandra. Går det an att firman förändras till Moss Hjelm ? Huru... huru... huru...n Nå, förstår att det godkännes. Se der, herr bolagsman, der är hand och handslag! Jag hade väl tänkt att skaffa en yngre och driftigare i mitt ställe, men jag förmodar att jag ännu kan fylla Holts plats. : Suppönerar det väl icke går för sig med mindre än att jag får afstå från smugelaffärerna. Jag hari alla fall haft nog att sköta med tullkammarn och är icke lysten efter någoh vidare kommunikation. Men är det sant — är det verkligen sant att en så oerhörd, en så utomordentlig lycka