Aftonbladet – 6 maj 1859, sida 2

refvet säkert kommit er tillhanda. Sedan dess har g rest mycrget litet eller rättare sagdt alls intet, il. nseende till landets fullkomligt uttorkade och upprända tillstånd. Ni ser att detta bref är dateradt från Omanbordi, amma ställe der mr Galtons praktfulla sjö befanns ara endast ett uttorkadt kärr (vley). Den ser emelertid något bättre ut nu, ty vi i trots af en sena och torra årstiden, omk 41, eng. mil ingt, en gauvuska betydlig vattenyta för detta eläniga land. Den är dessutom hvarken en insjö, ciler ns en dam (tarn), men kunde helst kallas ett ofentigt träsk. Emellertid finnas inga flodhästar deri, huru det lätt kunde rymma ett par tjog. Det oaktadt hafva elefanter, tills helt nyligen, i tort antal begifvit sig hit, och det har lyckats mig, huru ej utan betydliga svårigheter och vådor samt nycket tålamod, att döda en mängd praktfulla havar, hvarutaf somliga egde ståtliga tänder. Jag Har önt en högst märkvärdig blandning af tur och otur. början sköt jag bom på hvar enda elefant, som jag igtade på, men plötsligt vände sig lyckan till min ördel och jag har nyligen skjutit åtta hanar utan att förfela en enda, ja, häromdagen lyckades jag att älla två medelst två på hvarandra följande skott! Men att jaga elefanter till fots är under denna varma årstid ett förfärligt göra! Jag kan sällan hinna att spåra, förfölja och döda min elefaut, samt återvända till lägret, på mindre än tio timmar, för det mesta gå tolf, fjorton, till och med sexton timmar åt för att utföra en sådan bragd. Naturligtvis vore detta intet i ett tempereradt klimat, men här, der luften liknar draget i en starkt upphettad masugn, kan det ba ganska vådliga följder för lielsan. Arbetet är i sjelfva verket så svårt, att jag är nödsakad att dela mina infödda följeslagare i tvenne afdelningar och bes agna en afdelning den ena dagen samt en annan den dernäst följande. Att jaga elefanter till fots är också ett ganska farligt företag. Sanningen är, att hvar gång jag går ut för att uppsöka dessa djur anser jag mitt lif vara i fara. Det var blott ett par dagar sedan som jag plötsligen och helt oförväntadt anfölls af en elefant, en, som till ocH med aldrig förut blifvit sårad: Innan jag blifvit besten varse, var han så nära inpå mig, att det var omöjligt att undkomma medelst springande. Wahlbergs olyckliga öde rann mig ögonblickligen i sinnet! Men till all lycka bräckte jag ettaf hans framben, som straxt bragte honom ned till marken, — han stod endast tre bösslängder ifrån mig, när Han sålunda föll! Men detta är blott ett bland de många halsbrytande äfventyr som jag skulle kunna uppräkna, der jag räddades liksom genom ett underverk. Jag har också haft några lifsfarliga möten med andra djur. En våcker månljus natt, under det att jag låg på lur efter elefanter, råkade jag en trupp lejon, och utan minsta angrepp från min sida, blef jag plötsligen anfallen utaf anföraren — en praktfull hane. Lyckligtvis försattes han af en välriktad kula från min elefantbössa på en gång hors de combat. Morgonen derpå gjorde jag ända på honom under ganska romantiska omständigheter. Det bar så till att mitt sällskap åtföljdes af en stor handelskaravan, bestående af damaras, hvilka ämnade sig till Ovambolandet; och eftersom händelsen tilldrog sig i hela lägrets åsyn, voro nästan alla dessa menniskor närvarande vid lejonets död. Öfver 200 kastspjut sväfvade i samma ögonblick i luften, färdiga att falla ned på det störtade djuret, under det att ett dussin hundar sleto det med vildt raseri! Lejonet försvarade sig modigt och sårade under dödskampen tre utaf mina bästa hundar på ganska farligt vis. Det var en ytterst imponerande scen! Vid ett annat tillfälle dödades min bästa damara blott ett par steg ifrån mig af en svart rhinoceros, som blifvit illa sårad af mig natten förut. Naturligtvis sköt jag ihjäl odjuret i sin tur. Det var ett bjertslitande skådespel, ty jag fick begrafva den olycklige mannen midt för hans hustrus och hans kamraters ögon, h ilka :lla uppstimde det mest förfärliga tjutande och bedröfliga klagorop. Denna dödsscen, hvarmed förenades flera egendomliga omständigheter, gjorde ett djupt intryck på mitt sinne. Min egentliga. plans, säger Andersson tillslut, var att följa Omuramba Omatakos lopp så långt som möjligt, men när jag fann att slätten (i denna riktning) saknade vatten och bete, begaf jag mig till detta ställe, och det torde icke vara omöjligt att jag försöker framtränga till Cunenifloden härifrån. Jag afvaktar endast regntiden för att börja sätta mina resplaner i verkställighet.