Aftonbladet – 6 maj 1859, sida 2

om icke förhindrar uttryckets liflighet, den smakilla frasering och den perlande drill, som endast en örträfflig skola kan förläna en i sig sjelf rikt begåfad sångerska. Under Konsertens senare afdelning biträdde hr Dente, vars egentliga instrument är violinen, med ett säreles vackert och vårdadt pianosckompagnement. Konserten var ganska talrikt besökt, och att lifliga pplåder och framropningar följde efter nästan hvarje f det intressanta konstnärsparets prestationer, torde i knappt behöfva tillägga. Bref från Södra Afrika. Göteborgs Handelstidning meddelar utrag ur två bref, som nyligen erhållits från r Charles: John Andersson, den afrikanskereanden. I det första, dateradt från Omuramba )matako, 30 Augusti 1858, säger han: För omkring tvenne månader sedan skref jag till r från Omaruruflodens. stränder och berättade för r det olyckliga slutet på min sista resa samt omsläde mina vidare planer c. Ni påminner er säerligen att min forvagn (waggon) skulle skickas till tjimbinque (Richterfeldt) för att repareras, under et att jag långsamt vände mina steg till floden eller rättare sagdt flodbädden), hvarifrån jag tillkrifver er, i ändamål att lära känna en hittills bekant trakt, att jaga elefanter, m. m. Till en viss lel har jag i båda hänseenden uppnått mitt syfte. Jag träffade ett ganska betydligt antal elefanter, nen olyckligtvis vore de för det mesta honor med ina ungar, hvilka äro både farliga och föga vinstifvande. Jag har upplefvat några svåra äfventyr ned dessa djur och har fått göra några ledsamma ön, hvilka jag icke snart torde glömma — emellerid, om det icke lyckats mig att samla -en större nängd elfenben, har jag vunnit en ganska betydlig rfarenhet samt rätt intressanta insigter uti den afrianska elefantens naturhistoria. Under tiden har ag, utom några elefanthonor, äfven dödat några särleles praktfulla hanar, Ju mera jag ser utaf dessa ofantliga djur, dessmera örvånas jag. Jag skulle mycket gerna vilja lära känna sn: fullvuxen selefants verkliga styrka — den måtte västan gränsa till detotroNga. Ingenting ger etttydgare begrepp om deras enorma krafter än en dags promenad genom ett af deras älsklingstillhåll. Der år man se hela skogar kullkastade, och hvilka träd leribland! — Dessa träd, hvilka för det mesta äro sköra, brytas vanligtvis tvärt utaf af djuren; men när de träffa på ett träd, som de anse vara för segt att knäcka i ett tag, rycka de upp det med ens, med rötter och allt tillbehör. Göra de detta blott för roskull eller för: att beta grenarne m. m, från de nedbrutna: träden, hvilka förhärjelser skola de icke kuhna anställa i sitt raseri? Härom dagen, efter flera timmars mödosamt spårandes, träffade jag ändtligen ihop med en mycket stor trupp elefanter, bestående för det mesta af honor, då jag till venster plötsligen blef varse en annah trupp, som jag ansåg vara hanar — jag lemnade gehast den: första truppen och. beslöt att angripa deh andra. Jag smög mig obemärkt fram tilldess jag hunnit vid: pass 25 steg från hjorden, när jag till min förargelse fann att den också bestod för det mesta af honor och ungar. Emellertid funnos ett par ganska vackra hanar ibland dem. Den ene spelade tydligen rolen utaf pater familias för den öfriga hjörden. Detta djur hade intagit eh ogynnsam ställning, och jag afvaktade just att det skulle förändra deh och lemna mig tillfälle att skjuta, då hela sällskåpet plötsligen lunkade af. Under det att de försvuänno i busksnåret, sköt jag på ett af de sistgåendej en kane, som jag förmodade. Inom ett ögonblick hadle hela hjorden vändt om och rusade fram med ett förfärligt brakande genom buskarne, nästan rakt på stället der jag stod; men när djuren sprungit omkring 60 eller 70 alnar, stannade de tvärt, tydligen svikna i sin förhoppning att finna fienden. — Jag hade s or lust att springa min väg, men ett ögonblicks besinning öfvertygade mig att jag kunde endast finna säkerhet i att hålla mig gömd. Och det var väl att jag så gjorde, ty efter några ögonblick gjörde pater familias ett sidosprånggenom junglen med sådan kraft, att ett helt träd, som han upprotat i sin våldsamma färt, flög hvirflande upp i luften! En ofantlig gren hängde fast vid en af hans tänder — hufvudet höll; han högt i vädret, hans jätteöron voro fullt utbredda under det att han otåligt piskade luften med sin snabel. I denna ställning blef han stående; knappast ett dussin steg från mig; det kunde vara omkring en half minut. Jag tror ätt detta var den mest frappanta och gripande jagtseen som jag någonsin sett. Min motståndare företedde i sanning en storartad bild af höghet och raåeri. Jag har haft flera andra intressanta sammanträffningar med elefanter, men saknar tid att ingå i detaljer. För närvarande; hafva alla dessa djur lemnat mitt grannskap; men jag hoppas åter komma på deras spår för att anställa någon förödelse ibland dem: Jag begagnar en tung räffelbössa, med kägelformiga, stålspetsade kulor (3 på skålpundet) och 10 å 12 drächmer utaf det bästa engelska räffelkrut. Med en dylik laddning sänder jag ibland kulan tvärsigenom en elefant. Jag sköt en gång på en stor elefanthona; kulan inträngde i bakdelen på henne, for snedt igenom hela hennes längd och kom åter fram vid bogen! — Det enda jag har att invända emot denna, bössa är att hon stöter förfärligt, och jag törs nu icke aflossa henne utan att lägga en tjock vadd på min axel. Hon är gjord af Powell, densamme som gjörde min gamla bössa, hvilkeh omtalas i vLake Ngami, hvarmed jag dödade en ofantlig mängd villebråd, Utom elefanter har jag äfven skjutit många giraffer, elands, gnus, hartchustar, koodoor m. m. Hade jag endast velat döda dessa djur för nöjets skull, hade jag lätt kunnat förevisa ett dråpeligt byte; men jag gjorde det till en pligt att icke förstöra dem, såframt jag icke var i verkligt behof af kött för att föda mitt eget sällskap eller de hundradetals arma satar, hvilka sändigt följde i mitt spår. Min forvagn har först i denna stuhd kommit mig till mötes, Jag ämnar inom en eller ett par dagar fortsätta min resa åt öster, men nödvändigheten tvingar mig att färdas ytterst långsamt under denna tid, dels emedan årstiden redan är för långt framskriden, eller med andra ord, emedan det är brist på vatten och jag får afvakta regnet innan jag kan börja fälttåget med något hopp em framgång, dels emedan jag nyss afsändt en af mina tjenare till Otjimbinquå för att invänta ett fartyg, som skall infinna sig i Hvalfisk-Bay i September och medföra nägra förnödenheter samt bref åt mig. Det är nu länge sedan jag fått underrättelser från mina vänner, och jag skulle bra gerna vilja veta något om dem, innan jag helt och hållet lemnar civilisationen bakom mig. Hufvudmålet för min resa är, som ni vet, att nå Cuneni; — men hur och när jag skall kunna utföra detta värf, vet endast Gud. — Svårigheterna tyckas hopa sig för hvarje dag. Bed Gud att han måtte gynna mitt företag och förläna mig kraft och helsa att utföra det med framgång och säkerhet. Ovambostammen, hela deras slägt i grannskapet af Ondonga imberäknad, anses, till följd af det skamliga nederlag som: den led af hr Green och hans sällskap för lidet år, vara ytterst förbittrad på de hvita männen som komma från södern; men jag skall försöka att undvika förrädarne.r z Hr Anderssons andra bref är dateradt från den inre sjön Omanbordi (på vägen till Cunes nifloden) Oktober 28, 1858. Han skrifver sålunda : Tär amkring tvenna månader sedan tillskref jag