Aftonbladet – 3 maj 1859, sida 3

r jsjelf att betala sia egares eHer brukares dår skaper. Man står nu handfallen, men, son I man säger, håller dock i sig, i hopp om bät tre konjunkturer, stegrade sädespriser, såson ock man väntar att Jernvägs och statslånen 32 millioner skola låta känna sig o. s. v Det står illa till med jordbrukarens ekonom omban genom prisfall ett enda år, då skör den deremot varit riklig, råkar i förlägenhet och nhödgas draga vexel på eventualiteter. Aj 1838 hade man Kunnat bära följderna af er missväxt, Men huru hade det stått till mec -jordbrukaren om 1858 varit ett missväxtår. -Jom: man 1859, i stället att exportera spanmål varit nödsakad att importera till utsäde, bröd: föda och bränvinspanna? Förvaltningsutskottet fortfar: Om dessa anaganden äro rikt.ga, skulle deraf följa att, så vida skördarne icke äro större, jordbruket NM, skött och ordnadt på samma sätt som då, med hufvudsaklig beräkning på produktion af spanmål, icke kan åt jordbrukaren lemna lika stor behållning. Om åter: jordb:uket den tiden icke gaf mera än en mått ig inkomst åt den idoge landtmannen, så måste det nu, på samma sätt ordnadt och skött, lemna en mkomst, som icke är tillfredsställande?. — Detta resonnement innehåller ett temligen -oförtäckt erkännande af Östgötajordbrukets verkliga tillstånd. Visse ligen -har man här och der vidtagit tidsenligt förbättringar, och så väl ett mera rationelt brukningssätt, som. också tillegnat sig fullkomligare åkerbruksverktyg, men i allmänhet är det ej särdeles stor skilnad emellan 1838 och 1858 års brukningssätt. Redan då började tredingsbruket blifva allmänt, i det att klöfver, balgväxter och rotfrukter odlades på trädesjorden. Man hade till och med då mera förtroende för klöfvern än nu, fick också då at denna foderväxt ymnigare skördar, och begagnade vanligen med fördel korn till efterfrukt, Man. hår nu anmärkt att jorden likasom ledsnat vid klöfvern, sår också oftare blandsäd efter densamma. De förnyade uppmaningarne att till ladugårdsskötselns förbättrande utvidga patatesoch turnipsodlingen vilja ej rätt slå an, ty man anser att jorden derigenom mattas, höstsädet inskränkes och halmtillgången minskas. För att bereda riklig och gin inkomst har landtmannen sedan 1838 vidtagit en åtgärd, som ännu några år torde vara praktikabel, den nemligen att flåhacka och bränna all odlingsbar mark. Att detta brukningssätt gifver otroliga skördar är allmänt kändt, och derföre försummar icke jordbrukaren den utvägen att förskaffa sig ögonblicklig vinst. Men att ladugårdsskötseln derigenom lider är oförnekligt, hvarföre det också står ganska illa till. i allmänhet med denna vigtiga gren af landthushållningen. Klart är det också att, när musten är tagen ur den brända jorden genom 3 å 4 sädesgrödor och derpå följande flerårig timotej, den klena gödseltillgången. om också upphjelpt genom dyjord, är otillräcklig för den utvidgade åkerjorden, som slukar mycket utsäde, ökad arbetskostnad, men gifver sämre skördar än tillförene. En annan utväg att draga fördel af jorden är den, som också på senare tider blifvit använd och som kan skrifvas in i kategorien af jordbruksvingleri, nemligen att inköpa stora gods, rasera skogarne, stycka sönder och försälja i små hemmansdelar, som betala sig bäst, för att hafva en bit öfver på köpet för egen räkning. Huruvida ett sådant förfarande är rätt nobelt eller värdigt personer af en viss samhällsställning är en sak för sig. — Äfven de tider; då fastighetspriserna voro måttliga, hade jordbrukaren blott en måttlig lön för sitt arbete, ty sedan innehafvaren af ett vanligt skattehemman — och dessa äro de flesta — betalt sina årliga utskylder och lönat sitt tjenstefolk, var hans behållning icke afundsvärd. Läthan sig deremot förledas af 1855 och 1856 års stegrade sädespriser och jordvärden att köpa med skuld till ?V, af köpeskillingen, så har han föga hopp att genom hvad brukningssätt som helst vinna en mot hans öfverdrifna anspråk svarande behållning. Han måste då käckt beträda skuldsättningsbanan i förbidan på bättre tider. Var han för 20 år sedån att anse såsom brukare åt kronan och kommunen, så har han nu fått nya husbönder i bypoteksföreningar och banker. Det är skatter, räntor och löner-som medtaga inkomsten af sådana hemman, de må brukas huru välsom helst. Förr egde bonden sin jord, och possessionaten var herre på sitt gods; under mindre lysande yta bergade de sig godt nog: nu äro de för det mesta legobjon åt penningeverken och draga en skuldbörda, den de lemna i arf åt sina efterkommande. Förvaltningsutskottet afslutar inledningen till prisfrågan med dessa ord : Då emellertid jordbrukaren icke kan i någon väsentlig mån inverka på de förhållanden, som bestämma priserna å arbetslöner och jordegendom, så synes. den enda möjlighet för honom att med framgång bedrifva sitt yrke vara den, att förändra ordnandet och skötseln af sitt jordbruk ifrån det sätt, som förr varit lönande, till ett sådant, som äfven är det under närvarande förhållanden? Det är sant att den enskilte jordbrukaren ej kan inverka på. verldsmarknadens gång, men han förmår dock att i sitt enskilta lif använda de medel för sin utkomst, som ligga närmast till hands, och dessa äro försigtighet och hushållning, del enda vilkoren för den oberoendes bestånd och len skuldsattes räddning. Jordafkastningen, len må uppdrifvas huru mycket som helst, räcker icke till att godtgöra följderna af obeksamma låneoperationer och yppigt lefnadsätt. Förr än man sänker jordvärdet till dess naturliga och normala belopp, kan man ej förvänta den inkomst af Jorden, som bereder vergning och något öfverskott åt dess innevafvare. Det finnes intet konstladt brukningsätt i verlden, som kan framtrolla en afkasts ing motsvarande onaturligt uppdrifna pretenioner.