Aftonbladet – 3 maj 1859, sida 3

: har utsatt ett större pris af 30 dukater fö :I det bästa svaret på prisfrågan, omfattande för ändring af brukningssättet vid alla tre går darne, men utarbetadt för hvarje gård sär skilt, och 3 mindre pris af 10 dukater hvart dera för den bästa afhandling, som omfatta .Jendera af de tre gårdarne. Vid det första Jäfven flyktigaste genomögnande af de pris I frågan bifogade tre tablåerna, finner man at svar icke lära uteblifva. Det är icke vid et eller annat moment af prisfrågans utredning som insändaren nu vill fästa sig, utan vid de premisser, som inleda sjelfva prisfrågan, dervid förvaltningsutskottet med en öppenhjertighet, som man svårligen kunnat vänta från det hållet, der man gerna målar i grönt och rosenrödt, belyser den verkliga beskaffenheten af Östergötlands jordbruk och vidgår erkännanden, på hvilka det kan vara skäl att taga fasta, för att jemföra dem med och foga dem till samma förvaltnivgsutskotts förmodligen i dessa dagar afgående uppgift till ledning för finanskomitåns betänkande. Förvaltningsutskottet börjar inledningen till sin prisfråga sålunda: Vid jemförelse af närvarande jordbruksförhållanden med dem, som egde rum för t. ex. 20 år sedan, kan antagas att arbetslönerna stigit utöfver hvad de; dåvoro med minst en sjettedel; att jordegendomsvärdet är åtminstone en tredjedel högre; och at jordarrendena stigit i samma förhållande. Härvid kan anmärkas, att förvaltningsutskottet mycket för lågt beräknat både arbetslönerna och det nuvarande jordvärdet. Man kan nemligen ej förneka att de förra äro nu minst VY, högre än för 20 år sedan, och det senare vid köp eller arrende .med: 50 procent öfverstiger det dåvarande förhållandet. En dränglön utgjorde då 50, nu 70 å 75 rdr, en piglön då 20, nu 30. Den frie arbetaren erhöll då 50 öre i dagspenning, nu 75-å-80.. Det enda oförändrade är statfolkslönen, hvarföre också denna beklagansvärda arbetsklass, som blifver allt mera talrik, ju mera jordegaren eller brukaren lägger jordtorpen under gården, är den af alla minst vällottade. Hvad angår jordvärdet, så lärer man ej taga till för mycket om man påstår, att det hemman, som 1838 gällde 10,000 rdr, nu betalas med 15,000, det må under tiden. blifvit till jorden utsuget och på en möjligen då befintlig skogstillgång utplundradt. Man har under de senaste åren öfverbetalat jorden ända derbän, att det kan kallas vettlöst. Det är allmänt kändt såsom en sanning att jordegendom vid de måttliga priserna för tjugo år sedan ansågs afkasta 4 procent. Under de senast för. flutna åren har man hört icke slarfviga, utan ordentliga possessionater, som begagnade sig af öfverbjudande köpares jordlystnad, erkänna, att de under intet enda: af en hel mängd år haft i inkomst 2 procent af den köpeskilling de betingat sig för sin jord. Att arrendenai samma mån stiga säger sig sjelft. Den, som eger jord, tycker sig hafva en bank att svänga. med, och, tack vare hypoteksföreningar och privatbanker, det är ock så, ty sedan man för att lätta penningefabrikationen förstått att skjuta undan 1823 års taxeringsvärden, och i stället taga så kallade domarevärderingar å jorden, dervid man uppskattar hvarje bås och hvarje tunland till det högsta belopp som möjligt, äro de förre beredda att utgifva lån, i det nogaste uppgående till det verkliga värdet, och de senare att. försträcka penningar på namn till räntebetalningar och omsättningar. . I svaren på: förvaltningsutskottets prisfråga ingår troligen såsom någonting grundväsentligt begreppet om cirkulationsbruk. Uti det finansiella cirkulationsbruket äro Östergötlands jordbrukare sedan 20 år ganska invande : och i detsamma väl bevandrade. — Bland inteckningar för 54 millionet för 1857 figurerar Östergötland med 8, och dessutom är det så lyckligt att snart sagdt hafva en bank i hvarje stad. En och annan torde för grannskapets skull hitta vägen till MälareÖrebroeller Jönköpingsbanken, för. att der finna valuta för påräknade skördar. I nr 7 af Östgötba Correspondenten för i år får man mera än halfofficielt veta till hvad belopp Östergötlands jord då häftade i hypoteksföreningen. Då förvaltningsutskottet derefter yttrar: Sålunda måste jordbruket numera, för att jordbrukaren skall kunnd hafva samma behållning af sin jord som för 20 år sedan, lemna en inkomst så mycket större än den då var, som det belopp, hvarmed förhöjningen i arbetslöner och arrenden öfverstiger de på den tiden gällande, eller för arbetslöner en sjettedel mera, för arrenden en tredjedel meran, :så bör detta korrigeras efter de sifferuppgifter som i det föregående blifvit anförda, såsom mera pålitiga, hvarigenom följaktligen ett ännu större leficit uppkommer. ; Förvaltningsutskottet fortfar: Jemför man del. värvarande priserna å landtmannaprodukter med I lem, som därå gälde för 20 år sedan, finner I nan att priserna å ladugårdsprodukter stigit ned omkring en tredjedel, men att priserna å spanmål äro ungefär desammar. Såär det ock verkligen, om man jemförer 1858 med 1838. Men man glömmer att de sista 14 åren åtminstone för Östergötland varit i allmänhet soda år, att flera under det senaste 19-talet ourit ymniga skördar, att åren 1855—1857 roro gyllene år genom de till följd af kriget ch andra förhållanden enormt uppdrifna sälespriserna, för de hufvudsakligaste spanmåls: orterna, råg och korn, dubbelt högre än del mu äro. Det var dessa priser, som gjorde li ordbrukaren yr i hufvudet och förledde tilll: vindlande spekulationer, till ett slagsvingleri: jord, dervid fastigbeterna behandlades såsom ) ören, gingo ur hand i hand med ökad vinst I ör hvarje säljare, och förespegladt hopp om l! ådan hos hvarje köpare, tilldessdet: mera ! I 1 wormala förhållande, som nu inträdt, sedan let hotar att störa mångas ekonomiska bestånd, ippnat vederbörandes ögon, och, då de flesta ordbrukare. äro så djupt skuldsatta som. de åla vid. föranleder ett vädjande till. iorden