Aftonbladet – 3 maj 1859, sida 3

Tror ni att det alltid går så stilla i mitt sinne? Liksom Örnen hvilar, så hvilar ock nu jäg, och liksom svanen med tysta vingslag utbredt sina vingar, såchar jag bredt:ut mina för denna flygt till ett fjerran haf, älskadt och fruktadt på samma gång. Men då Örnen spänner-sina segel, då blir jag en annan, man, en hård man — folket vet det nog, ty de 15da mig så noga att jag ej kommer i tillfälle att.visa: det. Men finge jag ett sådant tillfälle, blefve jag en sträng herrskare. y Tror ni attjag varit sträng i andra förhållanden? Jag menar... jag menar mot: henne... Ah, ni vet icke, jag har icke sagt er... men ni bör icke tro att jag är en synnerligen god menniska. Jag är mycket misstänksam... mån om .mitt-anseende, Jag älskar med både mjuka och starka känslor, men mild är jag icke — förstår ni det. X Jag tillbad min Henrika. Menjag vet att! hon-ändå någon gång fällde tårar — hör ni: fällde tårar. . Jag såg det, fastän hon torkade dem och log åter. Huru hafva ej detårarne bränt på: mitt hjerta, i min hjerna! Hennes röst hviskade alltid om dycka, om sällhet: Var jag orimlig... Tror ni; barny att jag icke ännu sörjer henne? Tyst, tyst, icke ord derom! Henrika blir mig. ständigt: dyrbarare och heligare. Och allt mer och mer inser jag huru föga jag var värd .denna engel. Hon var en -engely, ett verkligt helgon... men ni är detalldeles icke. Sök ej inleda mig på den tanken — den misshagar. mig. essutom är det bäst att ni nöjer er med hvad ni är. Ni kan ganska väl tåla vid ett ord, två, tre, fyra, och ni, lilla sjelfmäktiga. varelse, ser er. lika modigt tillbaka och gifver sex ord i stället för tre. Så göra icke englarne, Deras hufvud sjunker sorgligt som