Aftonbladet – 3 maj 1859, sida 2

POMLISR SLYICIBG, INCL AVUAGH CCH ILCaUCHSRe folkstammens traditioner och anda högt protestera, bestrider, om icke lagligheten, åtminstone rättvisan af den ställning, hvaruti europeiska rätten försatt densamma. Och då Frankrike röres vid åsynen af dessa folk, hvilka hoppet om ett bättre öde oupphörligt agiterar, så kan det med fullt skäl säga, att det intervenerar 1 billighetens och rättvisans namn, och derjemte för hela Europas lugn, som tid efter annan blifvit. stördt af det bruk, som Österrike gjort af de prerogåtivet, som uppdrogos detsamma i 1815 års traktater. Sålunda har man på ena sidan den strikta rätten, bokstafven, besittningen; på den andra billigheten, folkrättens anda och det allmänna lugnet. Frågan, sålunda uppställd, har nödvändigt måst leda till ett afgörande medelst vapen. Tidningen uttrycker derpå den förhoppning, att kriget. må kunna inskränkas till Ttalisn, och icke förvandlas till ett allmänt europeiskt. Huruvida detta hopp skall kunna vinna fullbordan, beror hutvudsakligen på den hållning Preussen, England och Ryssland komma att intaga. Den emellan sistnämde makt och Frankrike så mycket omordade öfverenskommelse påstås, enligt senaste underrättelser, egentligen ha till föremål att hålla Tyskland neutralt. Preussen tyckes å sin sida ha fast beslutat att iakttaga en sträng neutralitet, och i England är opinionån för en sådan till den grad allmän, att ingen minister skulle våga trotsa densamma. Economist yttrar vid underrättelsen om det österrikiska ultimatum, efter att i de bestämdaste ordalag hafva ogillat detta steg, att England, ehuru visserligen fientligt stämdt emot hvarje anfallsplan från Frankrikes sida. dock ingalunda är hugadt att för priset af en enda soldats lif upprätthålla det nuvarande österrikiska styrelsesättet i Italien. Quarterly Review yttrar härom: Så vidt möjligt är att på förhand beteckna ställningen vid början af den stundande striden, så synes klart att Englands neutralitet blir en åtgärd, påkallad icke blott af klokheten, utan ock af den högsta moraliska förbindelse. Att bistå Italien är ett ärofullt mål, men det får ej sökas genoni oädla medel, genom att understödja en sjelfvisk ärelystnads: planer. Österrike är nödvändigt för europeiska. jemvigten. Men vi få icke för denna makts skull försvara de handlingar och grundsatser, hvarigenom den på andra sidan Alperna tillfogat menskligheten så stora lidanden. Om vi ej kunna biträda Ludvig Napoleon utan:att befordra sjöröfveri, så kunna vi ej heller hjelpa Österrike utan vissheten att bli redskap åt tyranniet. Vår mission borde vara att bibehålla vår moraliska och materiella styrka oförminskad, att hålla oss fullkomligt fria från hvarje sjelfviskt intresse, att å båda hållen yrka på förnuftets och rättvisans fordringar, att söka så vidt möjligt är hålla den oberoende opinionen i Europa i samma riktning och att afbida de tillfällen, som tiden kan ställa till vårt förfogande. Times yttrar sig i frågan på följande sätt: Vi hoppas icke, och hafva aldrig hoppats att Sardinien skulle gifva efter för en sådan botelse, och det finnes ingen man med anseende i Englånd, som skulle tåligt åcett ett dylikt fegt eftergifvande för den råa styrkan. Sardinien kan icke svara Österrike på annat sätt än inbjuda det att komma och taga de vapen, hvarpå det gör anspråk. Om freden skall bibehållas, är nödvändigt att Österrike Irager sig tillbaka, icke att Piemont under kastar sig. Den första österrikiska piket, som passerar Ticino, sliter alla de fördrag, i kraft wvaraf Österrike nu besitter de italienska provinserna. Den första österrikiska kanon, som dundrar på piemontesisk mark, skall helsa len italienska halföns oberoende och frihet. Det är icke här fråga om ett krig, som kan fgöras genom en brådstörtad marsch, huru egerbringande den än i början må vara, Österrike har för sina besittningar i Italien utt tacka den afundssjuka rivalitet som rådt nellan de europeiska makter, hvilka 1815 voro örsamlade i Wien. Genom att öfvergå Ticino, kall det tillintetgöra den enda rättsgrund, wvarpå det stöder sig, och låta österrikiska maken 1 Italien komma att bero af vapenlyckan. Detta kan icke vara en vis och klok makts ohtik. Byggd på allianser, giftermål. och ördrag, begagnar Österrike ögonblicket af en elt och hållet tillfällig militärisk öfvervigt, att afstå från alla dess erkända egandeättigheter och anförtro allt åt styrkans makt ch en ännu icke förvärfvad eröfringsrätt. Jetta synes oss till den grad bära utseende snaare af en förtviflans handling än af en politik, rundad på ett moget öfvervägande af omstänligheterna, att vi ännu icke kunna öfvergifva oppet om att se Österrike hejda sin arm, injan det kastar den olycksbringande och förkräckliga tärningen. Emellertid, om denna förhoppning gäckas, unna vi icke inse mer än ett yttersta esultat. Europa, som, ända till ögonblicket ör detta olyckliga utbrott, varit benäget att ilda en sträng, måhända alltför sträng komromiss med afseende på Italien, skall bädanfter icke nöja sig med mindre än österrikares reträtt bakom Alperna. Nationalzeitung uttalar sig sålunda: För andra gången på 6 års tid blottar en ygellös maktinnehafväre i vår verldsdel sväret, för att utgjuta stora strömmar af blod; varken Amerika, eller det förslafvade Afrika, ucka under sådana utbrott af tyranni. Månen hade icke ansett det möjligt, att franska ejsaren skulle kunna störta sig in på krigets fterlängtade rännarbana, såvida icke ett uppor i någon vrå af Italien för honom öppnade ess skrankor; andra menade, att till ett krig örde dock någon antagligt och skenbar casus li. Men dessa sednare hafva nu blifvit STR PRIEST Bä a DT a 1 Så BA DS tå BYS I