Aftonbladet – 29 april 1859, sida 2

STOCKHOLM den 29 April. Det italienska kriget var tagit sin början; tärningen är kastad illa de förhoppningar om fredens bevarande. it hvilka man på många håll ännu i sista stunden hängaf sig, ha visat sig alldeles illusoriska. Ännu då detta nedskrifves ha unlerrättelser ej ingått om sammandrabbningar och börjadt blodsarbete, men dessa underrättelser skola icke länge låta vänta på sig. Den trånga terräng, på hvilken sedan längre tid stora truppmassor blifvit sammanhopade, skall snart föranleda slagtmngar, större och blodigare än historien sedan ett halft århundrade haft att uppvisa. Det är med allvarliga och djupt sorgliga känslor hvarje vän af mensklighetens fredliga utveckling och framåtskridande ser begynnelsen af ett häftigt. med glödande nationalförbittring fördt och vidtutseende krig. Man ville så gerna hängifva sig åt den förhoppningen att ett större europeiskt krig, till följd af civilisationen och de tilltagande mångfaldiga förbindelserna mellan de särskilta länderna, skulle vara en omöjlighet, och man betraktade det orienta1 liska kriget såsom ett särskilt undantagsfall, ett bemödande af de båda i kultur främst stående staterna i Europa att stäfja en barbarisk, grannstaterna ständigt hotande öfvermakt och derigenom aflägsna anledningarne till ett verldskrig. Dylika beräkningar ba dock varit alltför optimistiska; den fortlöpande historien om vår tids många jättesteg framåt på vetenskapens, uppfinningarnes, den materiella förkofrans bana kommer plötsligen att afbrytas genom några blodiga blad. betecknade med djupa lidanden, svåra ansträngningar, blodiga offer för nationer och enskilta. Det är en allvarsam tid vi gå till mötes, och detta gäller icke blott de folk. som nu börjat striden, utan alla de öfriga. äfven dem, hvilka möjligen kunna vara nog lyekliga att under krigets fortgång och utveckling få bevara sin neutralitet, men som dock i alla händelser icke kunna undgå att röna ett känbart inflytande deraf. Om det under så allvarsamma och i mångas hänseenden bedröfliga förhållanden kunde ligga någon tillfredsställelse uti att ha varit sannspådd, så kunde vi hänvisa derpå, att vi alltsedan Louis Napoleons första uppträdande i början at året insett, att kriget var beslutadt och att alla de diplomatiska manövrer, som sedermera egt rum, endast afsett att bereda åt Frankrike en så fördelaktig position som möjligt, när kriget skulle utbryta. Blickar man nu tillbaka på förhandlingarne alltsedan Napoleon nyårsdagen fälde sitt bekanta yttrande till hr Häbner, så skall man få ännu mera skäl än förut att beundra hans utomordentliga förmåga att på ett slugt sätt och nästan omärkligt åstadkomma en förveckling, att sedermera efterhand och under iakttagande at den största moderation i formerna intrassla förhållandet och kasta hela ansvaret öfver på motståndaren. Troligen ha de medlande makterna längesedan insett, att underhandlingarne endastinneburit ett diplomatiskt schackspel, och att man å ingendera sidan haft den allra ringaste tro på möjligheten af någon fredlig lösning. Måbända har dock det engelska torykabinettet varit nog naivt att tro, att de bemedlingsförslag, hvarmed det uppvaktat den ena gången efter den andra och ännu i elfte timman, då fredsbrottet var så godt som gifvet, med något slags allvar skulle tagas i betraktande af de stridiga parterna. Österrike har icke varit okunnigt derom att Frankrike var sekunderadt af Ryssland, hvilket till Frankrikes tjenst och för att det skulle vinna tid framställde kongressförslaget; Österrike har insett, att dessa förslag om frågans afgörande vid en kongress voro endast ett sken och att, då Österrike icke kunde besluta sig för några medgifvanden i den italienska frihetens intresse, ett krig ändock skulle bli resultatet. Det föredrog då omsider att gripa till offensiven och att genast göra hvad som i alla fall från dess synpunkt icke kunde undvikas och hvad som nu kunde ske med någon fördel, då Frankrikes rustningar och den sardinska armåns organisation ännu icke voro fulländade. Härigenom har Österrike vunnit strategiska fördelar, men för öfrigt bragt sig ien ofördelaktig ställning. Icke blott Ryssland och England, utan äfven Pretssen ha protesterat mot Österrikes plötsliga ultimatum till Sardinien. Enligt underrättelser från London har engelska kabinettet uppfattat det nästan såsom en förolämpning mot England att Österrike, innan det besvarat Englands sista bemedlingsförslag, afskickat det ifrågavarande ultimatum, som innebar en faktisk krigsförklaring och gjorde hvarje svar öfverflödigt. I Tyskland har också detta Österrikes beteende gjort ett ogynnsamt intryck; äfven många af de blad, som förut med all kraft appträdt för Österrike, börja nu, då det blir allvar i spelet, så smått dåraga sig tillbaka och tala i Sittert klandrande ordalag om Österrikes högmod, som förderfvat allt. Flera af dem börja trösta sig dermed, att då Österrike, genom att sjelf angripa Sardinien, ådragit sig krig med Frankrike, så blir i enlighet.med Wiener-slutakten detta krig främmande för tyska förbundet, så länge icke tyskt område angripes. I enlighet med denna luppfattning synes det som Preussen för närÅT varande skulle ha intagit sin ställning. UnI derrättelserna att erkehertig Albert vunnit målet med sin sändning till Berlin voro fullkomligt onktiga. Enligt tillförlitliga uppgifter skall preussiska kabinettet icke ens genom löftet att få alternera i presidentskapet vid I törbundsdagen låtit förmå. sig till en offoch -Ådefensivallians med Österrike; det vill iakttaga en afvaktande ställning, en beväpnad neutralitet, så länge icke tyska förbundets område är angripet eller allvarsamt hotadt. Annat torde emellertid förhållansams ERSATT OA -— ADM AA a TA ÅL H—— NR bä EE a