Aftonbladet – 28 april 1859, sida 2

ningen öfverflödar isynnerhet af dessa sjö-!1 stycken i alla möjliga, totalt omöjliga kulö-1i rer, några med blonda böljor, andra med lj askgråa störtsjöar, andra i det bjertaste ber-lt linerblått. Sjelfva Anton -Melbye har lemhat: en skonert, bärande af för en by, der vatt-11 net visserligen utmärker sig genom denna lt rörlighet och kraft, i återgifvande hvaraf M.ls är en mästare af gammalt, men elementets1 sjelfva färg blifvit icke obetydligt: utspäddji med dålig mjölk eller -måhända vassla; detl är i sjelfva verket ett haf; som förefaller en! snarare — :särt, än salt; Af samma målare!l är ett annat stycke, en Vy af Konstantinopel, 1 ganska intressant. Raadvig har uppsatt enlt scen från ett danskt fiskläge, der man serll hafsdimman, den i Sundet så ofta förekommande tågan, draga. in öfver kusten; detlt är ett stycke af sanning och uppfattning; det har tilltalat mig mer än snart sagdt alla del: andra, till marinmålningen hörahde taflorna! tillsammanstagna. Med landskaperna-står det nästan lika så illa till. Äfven om manaf-)1 räknar ett par dussin, hvilka äro rent oefter11 rättliga såväl i färger som -i luftperspektiv ) 0. 8. Vi, har man dock endast en mängd aflskäligen medelmåttiga qvar och blotttvå eller i tre; som kunna förtjena någon verklig uppmärksamhet. .Skovyaard har. presterat ett bleke, som: oaktadt det af många rentaf förgudas (ett ofta farligt tecken, der det handlar om en expositionspublik!) synes mig vara en liten tafla at mycket värde, likaledes; ett af dessa små skogsvatten, der han älskar attlå visa sin konst i att framställa en glasyta, i . verkligen dock mera ytån af en spegel än atl!l ett vatten, om jag skall vara helt öppenhjertig; men äfven denne mästare, eljest utan i motsägelse: stark i att återgifva den danskali naturen och full af känsla för landskapets: L L 9 j Å poesi, närmar sig, är jag rädd för, ett visstl: manår, som länge sträfvat att här höja sig till skola. Af fruktan för.att måla icke-rättdanskt, af äflan att frigöra sig från alla utomdanska tradifioner och af ren skräck för det sydländska, börja dessa danska -ländskapsmålare kasta sig in på en ytterlighet, som skall sluta med att förderfva dem. De förälska sig -ej blott i dessa herrliga bok-1: skogsinteriörer, i detta saftiga danska gräs): (som verkligen är ett ganska utmärkt gräs!), : men äfven i sjelfva denna danska: disigs i luft (som ej är i lika hög grad älskvärd, ik min tanke!) Bäfvande för att få för mycket ljus i sina taflor, för mycket ItaHÖh, för mycket värma, råka de efterhand rakt in i det kalla och gråa; flertalet af landskapsmålare härstädes äro redan, som mig tyckes, stadda på denna väg, och deras taflor äro i allmänhet liksom öfverdragna med en spindelväf, hvilket förmodligen skall i deras ögon föreställa den danska tonen och satt återgifva det vissa qvantum vattengas, som i detta öklimat ofta står i luften och åstadkommer alla dessa reu-: matismer. Sjelfvaste Skovgaard, — det är hvad jag nyss sade, — är numera ej ffi för detta slags danskhet. På den nyssnämda taflan, Skogsinsjö: en morgonstund, har han visserligen -gifvit oss en blå och ganska frimo-: dig bimmel, ett vatten som kristall, men icke blott trädmassorna i bakgrunden tala il! detta gråa språk, som perspektivet och situa: fionen kunna motivera, nej, nej, äfven andra : ; planets trädpartier till och med affektera denna ton, Utan att något antyder att detta skall föreställa en morgondimmap, i hvilket fall målaren naturligtvis hade sitt svar tillhands. Marstrand har bland annat lemnat ett par bilder ur Holbergs komedier, en mindre, en temligen stor. De äro förträffliga. Detta är dock en kompositör. och en fysionomist. Hvar enda en af dessa figurer har sin historia, hvarje af dessa ansigten sin fysiologi---Anordningen är genomtänkt och af ypperlig, naturlig effekt. Marstrand har Bellmans pensel, l: eller, om ni hellre vill, Dahlgrens, icke utan ! en viss oskyldig spefogelsnatur åt det litet): karrikerade; i detta afseende är han slägt med Hogarth; han målar raskt; bredt, är full ar infall, men — Tiktiga och träffande. Summan! af allt är att detta är en målare med geni.l! -Monier utförer sina saker vida mera elegant, han har som genreoch historiemålare enl långt mera rechercheradx-talang, men hän! visar oss med rallt detta blott hur långt man i en viss fulländning kan gå utan geni, Många I af hans: genrebilder äro ganska trefliga, till-): talande för ett ögonblick, i detaljer ofta mä-! sterliga, — men själen, själen under allt det ! der? Han har på expositionen en stor historie-! tafla, den sista maccabeiskan; det är saker deri af märklig förtjenst; Mariamne sjelf ärl! en figuraf effekt och dramatiskt lif, det är måhända det mest innerliga Monier har ilång tid presterat, men hela kompositionen är med allt detta icke synnerligt annat än just denna ena intressanta figur, och handlingens moment måste — läsas och läsas om igen i katalogen. Af Simonsen, en målare, hvilken — som bekant — står till och med på en ganska spänd fot till hela den specifikt danska skolan, harl; atställningen en liten scen i en arabisk öken, i ett stycke, som väl icke precist är af Horace! Vernet, men som derföre ganska väl kan få l:! lof att lefva; det är en god öken med enl; präktig, tjock och varm himmel och en charmant kamel. så Jag har lugnt gått förbi ett dussin mycket granna och rikt sammansatta blomsterbuketter, mensstannat framför ett litet, om jag så får kalla det, druf-landskap af Grönland. Det ärls en dansk målare, bosatt i den bekanta målareji kolonien vid-Fontainebleau, hvilken först för ett par år sedan gjorde sig här bekant genom några hemsända blomsterstycken. Denna gång , har han skickat hit endast dessa. drufvor. Men också hvilka drufvor! Grönland är obestrid-) —————A—— EL