Aftonbladet – 26 april 1859, sida 2

omkring, tilldess något ogenomträngligt kaos reser sig liksom en mur och kommer vagnen att stanna af sig sjelf. Då det sedan blir dager, märkes tydligt att vagnen, som varit fullastad med alla slags lidanden och bitterheter, mistat något af sin tyngd. Välsignadtvare då detta kaos, ur hvilket en hand stack fram och tog bort det öfverflödiga! Det som finnes qvar blir de välgörande bekymren, af hvilka sedan i sin tid kunna inbergas välgörande förhoppningar. Bottnafjordens lösta böljor dansade nu i vårlig dans kring sina: gamla bräddar. De lodrätt stupande klipporna, okufliga värn mot de väldiga höstvågorna och vinterns snömassor, fingo nuisitt lugna allvar hålla till godo att de små gröna vågorna lekfullt uppkastade sitt skum på den skrofligaytan, medan vårfåglarne sjöngo sina frihetssånger öfver deras hufvuden, strandbarnen letade efter mossa i deras skrefvor, småfiskarne plaskade i brynet vid deras fot och båt efter båt gled fram mellan det klippbeströdda vattnet för att med irymda segel följa sina föregångare, som redan hunnit den stora hafsbanan. Huru hade det varit från höstens slut till vårens början för de vid Bottnafjorden bosatte? På Gläborg stod allt stillo— det vill säga att det var blott i det inre som smärtan der lefde, nu som förr bekämpad af tvänne modiga qvinnor, medan äfven mannen stod still i sitt eviga gnat på hustrun och i sin eviga envishet mot sitt Majblomsters alltid anade, men aldrig uttalade önskningar. Men äfven i Moss inre fanns liksom en gnagande tand. Skulle hans dotter dö ogift — för hvem hade ban då sträfvat? Lång och ödslig blefve ålderdomen ... ingen son, och ingen måg-— fattigdom öfver öronen midt i öfverflödet! På kapellgården stod det också still. Vivika och kapellpredikanten lefde efter kapten Geisterns. afresa i den mest eniga oenighet. Gudmar var ständigt på resande fot. -Thorborg gick mild, fridsam, tröstfull och uppmuntrande