Aftonbladet – 23 april 1859, sida 3

ma... Men jag oroar mig utan skäl — han har väl något att bestyra på sitt rum. Liksom han besvarat denna tanke, sade han: Jag skall titta åt deruppe om jag glömt något. Sedan, om ni tillåter, vill jag bedja er skänka mig ert sällskap denna sista stund af vår sammanvaro. Thorborg böjde hufvudet Under det kapt 4 höll den unga flickan oupphörligt sina ögon riktade på klockan — och så märkvärdiga minuter hade hon förr aldrig räknat: de skredo med snäckans långsamhet och flögo ändå med vindens snabbaste vingar. Hon kände att hon framdeles mången söndagsförmiddag vid samma tid skulle tänka på dem. Då visaren skridit fram mot elfte minuten, gick det åter i trappan. Och nu lät Thorborg sina ögon hvila på det mörka höststycket utanföre fönstret. Då kaptenen kom in, betraktade; hon det ännu; och hon betraktade detäfven sedan han satt sig bredvid henne. Detta skedde ej derföre att hon ville låtsa en distraktion, som hon ej kände: det var helt enkelt så, att smärtan öfver detta afsked frampressade en tår ur den stackars. Thorborgs ögon och att detta förrädiska tecken borde döljas. Ni. ser, åt kapellets — sade han — jag vet nog hvem ni tänker på.n . Nu hade hon velat gömma sig ända ned i jorden hos den, vid hvilken han trodde att hennes tankar dröjde. Var ni ej i ert sinne hos min Henrika? frågade han vekt. Nej... stammade Thorborg. Men hvad begrundade ni då så djupt? Ni hörde ej att jag kom.n