Aftonbladet – 23 april 1859, sida 3

EERO EE Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 15 April. Situationen börjar alltmer och mer uppklarna, äfven om ljuset icke är ett solsken, utan det blodröda skimret af ett hotande krig. Underhandlingarne hafva under de sednaste dagarne fortsatts med en feberaktig brådska. Diplomatien märkte tydligen, attfotfästet började glida undan för henne, samt att istället för noterna snart andra redskaps ultima ratio skulle mera högljudt taga till ordet. Kärnpunkten i dessa sednare dagars virrvarr kan förnämligast sökas deri, att Rysslands ställning blifvit fullständigt afslöjad, och detta just i samma riktning, som jag i flera af-mina bref, sednast den 27 Mars, skrifvit till er om. Då Ryssland den 18 Mars föreslog Kongressen, kunde dess anhängare icke nog prisa denna det ryska kabinettets skenbara generositet. Till och med Berlins officiella kretsar läto sig ett ögonblick bedåras.: Man hörde mycket talas om högsintheten hos kejsar Alexander, som glömde Österrikes förfarande under det orientaliska kriget och bjöd sin störste motståndare sin hand till en fredlig uppgörelse. Man igenkände häri, hette det; kejsarens ädla sinnelag, o. .s. V. Det fanns misstrogna personer, som alls icke litade på Petersburgerkabinettets vänliga min, och voro fullt och fast öfvertygade att Ryssland just tvärtom skulle genom förslaget om kongresssen draga ett kors öfver den cowleyska beskickningen, diplomatiskt isolera Österrike och utså fröet till en qvadrupelallians mot Österrike. Jag. har i detta afseende i mitt förra bref tillräckligt tydligt uttalat min åsigt och kan åberopa mig derpå. För: den, som ännu skulle kunna tvifla på Rysslands verkliga afsigt, måste för öfrigt nu ett ljus hafva uppgått, då det är ett officielt konstateradt faktum, att Ryssland helt nyligen; då Österrike uppställt sitt omöjliga vilkor om Sardiniensafväpning (hvartill jag längre ned återkommer) och derigenom ett ögonblick fick kabinetterna emot sig, plötsligen föreslog en separatkongress af de fyra makterna utan Österrike samt derigenom för den misstrognaste ådagalade sina afsigter. Precis detsamma skulle upprepas, som Österrike år 1853 gjorde Ryssland genom Wienerkonferensen, med den åtskilnaden blott, att nu Österrike, i stället för då kejsar Nikolaus, skulle uteslutas. Har nu vår uppfattning af den ryska politiken genom detta faktum officielt konstaterat sig, så har äfven den andra i sammanhang dermed af mig uttalade åsigten visat sig vara riktig, nemligen att Rysslands förhoppning, att kunna förvandla Englands och Preussens bemedling till en mot Österrike fientlig neutralitet, skulle gå om intet. Den af den sluge furst Gortschakoff uttänkta separatkongressen bar här och i London genast och kraftigt blifvit afslagen. Tvärtom har ett närmande mellan Österrike och de bemedlande makterna skett, hvaraf följden blifvit erkehertig Albrechts beskickning till. Berlin. . Ett ljus har nu uppgått såväl för regeringen som för den allmänna meningen, att det icke ligger i Tysklands intresse, att det österrikiska inflytandet i Italien med vapenmakt, af Frankrike undanträrges för att ersättas af franskt inflytande. Tillika erhöll man säkra. underrättelser, att Frankrikes krigsrustningar bedrefvos i så stor skala och att truppsammandragningarne voro så beskaffade, att man kunde sluta till andra planer än en revision af de italienska fördragen. Så gjorde då de bemedlande makterna tyst men med fasthetfront mot Frankrike. Den absolutistiska missbruksregeringen i Italien skulle icke derföre gillas. Deremot har man från London och Berlin uttryckligen förordat reformer i Italien, men man ville icke mera under sken af medlare låna sig till verktyg åt de rysk-franska planerna. Tryckningen vände sig icke mera blott mot Wien, utan äfven och isynnerhet dit der ursprunget till förvecklingarne. låg, nemligen Paris. — För denna hotande isolering fann man då snart också i Tuilerierna det vara rådligt att indraga seglen och nedstämma den höga tonen såsom -europeisk skiljedomare. Derifrån härflyta de senare dagarnes. fredliga underrättelser, men hvilka: ännu icke äro fullt bekräftade genom tilldragelserna, emedan bakom. dem lurar. den. franska krigslystnaden, hvilken blott spanar efter rätta. ögonblicket, då den åter kan framträda såsom en skenbar representant för de europeiska intressenå. Nästa telegram kan åter omstörtaalla. kongressförhoppningar, som icke ens äro fredsförhoppningar. . Men så mycket är säkert, att vi inträdt i en ny ställning, som utmärkes NN mn Nod RS No