Aftonbladet – 18 april 1859, sida 3

sonligheten; ger han följande luminösa förklaring: oMVi veta således. allt för väl, att det icke finnes något trolldomsord, icke ens-ordet godt, hvilket utgör någon absolut borgen för mensklighetens lycka. Men om vi taga det goda i det sanna; rätta; goda, sköna och nyttiga, så hafva Vi i vår definition inneslutit alla menskliga intressen både i andens, och materiens, verld, och när dessa alla tjenas så, att styrkan i hvart och ett för sig, i förening med harm9onien mellan dem inbördes och i det hela, upprätthålles; då tro vi att vi hafva fått något verkligt godt. som det estetiska sinnet kan använd. såsom prob sten för det tragiska, såsom för allt annat, hvilket kommer under estestikens dom. Dessa prof på kinesisk eller snarare mesopotamisk estetik torde vara tillräckliga. Lägga vi härtill, att författaren uppställer den fordran, att vi i det dagliga lifvet nödvändigt skulle kunna sympatisera med tragediens hjeltar och hjeltinnor, om vi med dem komme i beröring; att han alldeles lemnar åsido frågan derom, huruvida Medea, Phädra o.s.v. kunna kallas tragedier eller icke, och att han om Macbeth medgifver det tragiska intressets grundande på just en sådan inre kamp, som han i det stycke, hvarom striden uppstått, vill frånerkänna all betydelse, måhända derföre att det icke är ärelystnaden utan en annan, den våldsammaste af alla passioner, som der utförer förstörelseverket; att han vidare icke kan fatta skilnaden emellan en stor dramatisk karakter och en stor karakterisedlig mening. och att han anser det löjligt att tala om estetiskt välbehag öfver det tragiska; — så kan man lätt. inse, att en vidare diskussion skulle vara alldeles ändamålslös samt till och med omöjlig. Obehöflig torde den ock vara, med afseende på det stycke, hvarifrån striden ut: gått; om detsamma är tillräckligt och kanske mer än tillräckligt taladt. Dess framgång hos publiken och de med vårt i allt väsentligt instämmande omdömena i Dagbladet och Tea