Aftonbladet – 18 april 1859, sida 3

af krisen vore någorting tillfälligt och snart öfvergående, och att affärerna innan kort skola återtaga sin fordna spänstighet. Detvar nemligen med anledning häraf som Aftonbladet och sedermera författaren af närvarande uppsats erinrade om sättet, på hvilket utgifterna tilt utlandet för denna import och för andra förfallna skulder sedan det föregående året blifvit betäckta, dels genom nya lån, dels genom bankrutt-ackorder, dels genom minskning med 6 millioner utaf bankens utelöpande sedelstock sedan årets början. Det var ock såsom motsats till de förut anförda påståendena, hvilkas vidhållande bevisa: af hr J. A. G:s yttrande, att man borde tacka Försynen att krisen så lindrigt aflupit, som det spörsmålet framställdes, huruvida icke detta sätt att liqvidera årets deficit blott och bart med omsättning jemte nödtvungen indragning af rörelsekapitalet, utvisade ett svaghetstillstånd som manar till försigtighet. Så står frågan i sjelfva verket. Det är ock från denna synpunkt som den torde förtjena att tagas i betraktande af den ärade finanskomiten. Det gäller nemligen här ej blott huruvida landet är skyldigt några millioner mer eller mindre; det gäller atttaga i betraktande, huruvida icke jordbrukaren under de kommande åren får nöja sig med ett helt annat pris på spanmålen och bruksegaren på sitt jern, äh de priser, hvarmed man under några år blifvit bortskämd; det gäller, huruvida icke fabriker och skeppsrederier länge skola finna sig reducerade till en helt annan ståndpunkt af produktion och förtjenst; det gäller följaktligen såsom hufvudsak, huruvida landets inkomster af sin produktion lemna tillfälle att i utbyte mot egna artiklar låta inkomma så mycket från andra länder, att äfven de beräknade statsinkomsterna kunna underhållas genom tullafgifterna, eller om man har att emotse, det samma optimister. som nyss förklarat landet fullkomligt i stånd att bestrida utgifterna utan någon ökad beskattning innan nästa riksdag, skola såsom förelöpare till någon ny proposition börja plädera för den satsen, att detbetyder ingenting om man lägger ett eller annat öre i förhöjd tull på de stora konsumtionsartiklarne,-kanske äfven råämnen. Landet behöfver derföre alldeles icke vara vanlottadt, men det gäller att afgöra huruvida det icke är alltför lättsinnigt, innan man litet närmare fått se huru det kommer att slå sig ut i framtiden, att betrakta en eller par hundra millioner utländska lån såsom en bagatell. Det går an för staten såväl som för den enskilde, så länge gammal skuld kan betalas med ny; men den af S. A. H. framstälda jemförelsen mellan staten och den enskilde haltar för öfrigt, ty när den enskilde vinglaren dör och lemnar boet gäldbundet efter sig, så ir det hjelpt med att sterbhuset gör sig urarfva. I statens affärer deremot är det den närvarande generationen, som pantsätter efterkommandes välfärd. Det är derföre ej blott ett fel, det är ett brott af hvar och en, som har det allmännas sak att vårda, att föreslå eller ingå på allmän skuldsättning för några andra fall än sådana, der antingen återbetalningen är gifven eller uppoffringen bestämdt kräfves af det allmännas välfärd. Vän af grundsatsen ju simplare ju enklare, äfven i finanserna.