Aftonbladet – 18 april 1859, sida 2

åledes voro i stånd att känna huru stort be opp som behöfdes, ingingo de till ständerna och begärde att de måtte anslå det erforderiga årliga beloppet. Och detta gjorde också ständerna (det skedde ej förr än den 5 Mars 1858) utan att det föll någon enda represenant inom alla fyra riksstånden in att deremot höja sin röst. Orsaken till denna medgörlighet hos en riksförsamling, inom hvilken meningarne hade varit så ytterst delade, då fråga var att bevilja de anslag, för hvilka lånet behöfdes, var helt enkelt den, att ständerna redan förut, genom sjelfva uppdraget om lånets anskaffande, hade åtagit sig förbindelsen att betaia detsamma, till följd hvaraf den sednare åtgärden, eller det årliga anslagets beviljande, blef i sjelfva verket endast en formalitet. Och förhållandet är och måste blifva alldeles enahanda med det kommunens lån, om hvilket här är fråga. De summor, som möjligen behöfva tillskjutas för dess återgäldande, beviljades obestridligen i det ögonblick staden åtog sig garantien för lånet. Fråga derom kan och behöfver aldrig vidare väckas. Hvad som återstår är endast att öfverenskomma om fördelningen på stadens innevåx nare af den summa, som kan komma i fråga att utgå. Denna fördelning kan visserligen blifva ett tvistefrö; men då vi numera lyckligtvis ega uti sockenstämmonämden en stadsrepresentation, som beslutar med samtliga församlingars rätt 1 de fall der sockenstämmorna icke blifva ense, så lider det icke ringaste tvifvel, att icke möjliga tvister om sättet för medlens uttaxering blefve ganska lätt och ganska snart slitna. Vi beklaga insändaren, som vågar lita så föga på hedersoch anständighetskänslans inflytande i fråga om ingångna förbindelsers uppfyllande. Men kanske tror han i stället på tillvaron af en annan driffjeder: egennyttan, som enligt allmän erfarenhet plägar verka med största kraft just der hedersoch anständighetskänsla fryter. Och sjelfva egennyttam skulle förmå dem, på hvilka frågan om den här omhandlade afgiftsfördelningen beroddeg att undvika allt till tidsutdrägt föranledande krångel (ty detta är det högsta de kunde. uträtta). Dekunde: nemligen: icke undgå att inse, det de, genom ett dylikt förfarande, skulle i hög grad kompromettera stadens kredit, hvilken de sjelfva alltemellanåt torde behöfva anlita, enär det kan tagas för afgjordt, att företag och behof, för hvilka stundens tillgångar: ej. förslå, ingalunda blifva. sällsyntare hädanefter än hitintills. Insändaren hänvisar slutligen på 1812 års ständer, såsom ett. bevis. huru föga man kan lita på hedern ens hos: enskilt aktningsvärda personer, då de bandla kollektivt och ansvaret således. delas af flere. Efter hvad vi anfört, kunde det synas öfverflödigt att upptaga detta argument, men på det icke tilläfventyrs någon må anse detsamma så dräpande, att vi icke haft någonting att deremot invända, så vilja vi erinra, att 1812 års beslut; hvilka bes klagligen äro af beskaffenhet att framkalla blygselns rodnad hos hvarje svensk, som om dem tager, kännedom, och hvilka vi, derföre äro långt ifrån att vilja försvara, likväl bemantlades med förevändningen: af reciprocitet mot andra stater, t. ex. mot Holland, som behandlåt sina fordringsegare på ungefär ena handa sätt; mot Frankrike, som annullerat svenska undersåters fordringar hos franska styrelsen 0. s. v. Besluten fattades dessutom under de mest exceptionella förhållanden; under inflytandet af en allmän förblindelse, hvarmed nationen och dess ombud syntes slagna, så attständerna nästan obetingadt gingo in på hvarje förslag från tronen, äfven om de derigenom fläckade landets ära, såsom genom 1812 års beslut, eller frånhände staten dess rättmätiga tillhörigheter till belopp af millioner, såsom fallet var i fråga om Guadeloupefonden o. s. v. För öfrigt, om exemplet af 1812 skulle någonting bevisa, så vore detingenting annat än det, att ingen säkerhet finnes, som kan änses absolut. Sverges ständer hade så uttryckligen och så in optima forma som-det någonsin låter sig göra, iklädt sig betalningsskyldigheten för landets utländska gäld. Men detta hindrade dem icke att 1812 frisäga sig från densamma. Dock, vill man argumentera på det sättet, så vore det ju så godt att med ens lysa af all kredit, allt förtroende. Hvilka formaliteter och dokumenter skulle då anses betryggande? Det blefve då en samvetssak: att varna mot alla Stockholms: stads obligationer, under hvilka förhållanden: de än tillkommit; ty det kunde ju hända att Stockholm af en eller annan orsak blefve öde, så att inga innevånare här funnes, som kunde fullgöra de åtagna förbindelserna.. Likaså borde man då ha sig angeläget att varna kapitalisterna här och i andra länder mot engelska consols; ty detär ju icke absolut omöjligt. att en Bonapartes legioner en vacker dag kunna invadera de britiska öarne, och hvem vet hvad consols, då bli värda. Såsom ett bevis emellertid. huru föga insändarens farhågor äro delade, kunna vi anföra att både Posttidningen och Svenska Tidningen,. med anledning af. insändarens. första Jartikeljyttrat. det bestämdaste ogillande af hans försök att väcka misstro mot vattenledningsobligationerna, Det sistnämda bladet instämmer ihvad: Aftonbladet anfört, och yttrar derefter bland annat: Vi tillägga härtill för vår del endast det, att, då vår vattenledningskostnad blir så betydligt mindre än annorstädes, detta är ett ytterligare skäl mot all farhåga att saken icke skulle bära sig, och vi förena oss fullkomligt.med Aftonbladet uti.att med ovilja tillbakavisa den framkastade misstanken mot hufvudstadens kommun, att den skulle vilja singra sig från förbindelsen af ett lån, upptaget med stadens garanti, hvartill den i alla fall, för den oerhörda händelsen. af ett sådant förnekande, kunde lagligen tvingas, En hufvudstad i det bildade Sverge är icke en sådan kältring! En sådan misstanke är verkligen att se