Aftonbladet – 18 april 1859, sida 2

Det är alldeles omöjligt fru Hjelm I bedyrade Gudmar. Med så dyrbar last törs jag ej riskera så mycket. Och Majken tillade: Du kan emellertid glädja dig åt att under din frånvaro Gudmar och jag gjort din man betydande nytta hos alla fiskrarne här. Det såg ut som om hummern allmänneligen tänkte öra myteri mot befälet på Svartskär, men allt det der är rangeradt, och om vi nu lyckas få håll på. Rasmusson, så har hvarken du eller din man förlorat på att vänta. Så låt oss icke förtunga våra hjertan då! Jag skall. vara värdinna åt er i mitt gamla hem. Följande morgon reste Emilia tillbaka öfver Bottnafjorden; jublande af fröjd. Skulle det nu icke bära sig för huset Hjelm, vore det besynnerligt — ty på hemvägen fick tulljakten ett möte, såsom vi nedanföre skola nämna. Vinden var god och kronbåtens hviftande flagg helsade bölja efter bölja, men ändå tyckte icke den unga frun i sin brinnande längtan att det gick fort nog. När ändtligen stunden kom att jakten svajade upp och lade sig till ro vid Svartskärsbryggan, hade Emilia så när kommit i sjön ji stället för i sin mans öppna armar, under det hon helt högt ropade, så att ekot klingade i klipporna : Jag har det, jag har det ! Hjelm, som redan en.-lång stund stått på bryggan, var synbarligen ännu mer betagen 1 budbärarinnan än i sjelfva det lyckliga budskapet. C Min lilla-älskade; hustru, hvad jag längtat efter dig I Fö Än jag då... MenZhörjduJicke ... hör. du