Aftonbladet – 18 april 1859, sida 2

Te mn Rn än mt TT mA ER TR RNE DI st EN EE RE vars uppfyllande beror på en mer eller mindre sanolik förmodan att något skall ske, som ännu ickel ett, ett tomt ord således, om än skriftligen gifvet, och ke mera, förr än ett beslut blifvit lagligen fattadti m åtagande af en afgift att utgå till betäckande : f den brist, som kan uppstå vid återbetalningen af en upplånade summan. Detta beslut utgör just jelfva garantien för lånet! Redaktionen medgifver att i alla representativa tater voteras de medel, som skola användas tillföräntande och amortering af statslån, men misstager ig troligen deri, åtminstone hvad vårt land beträfar, att det sker för hvarje budgets termin och att jet således beror på den kommande representatioens hedersoch rättskänsla att fortfarande göra letsamma. Det sker deremot samtidigt med bevilandet af lånets upptagande och för hela den tid som utgår till dess betalande. Beviset härför behöfva vi cke söka långt bort. Vid beviljandet af det sista ernvägslånet anvisade rikets ständer en bestämd umma årligen under 40 år eller tilldess lånet blir itergäldadt. Se riksgäldskoötorets reglemente 228 n. 3. Då detta beslut icke kan vara red. obekant, å förefaller det besynnerligt, att red. vill försvara ett motsatt förfarande af en kommun och anse ett ån, utan en sådan garanti upptaget, vara fullt betrygsande för lånegifvarne. Nekas kan icke att det var en grof försummelse sf vederbörande, att, då de framställde proposition ill församlingarne på medgifvande af ett låns upptagande för vattenledningen, ickeisammanhang dermed: framställa proposition på åtagande af en afgift, att utgå i händelse den så kallade garantien komme att anlitas. Redaktionen har väl påpekat, att omöjigheten att på förhand veta bristens belopp skulle varit orsaken till att ingen afgift kunde åtagas till less betäckande, men detta förmenande vederlägges vf det faktum, att afgifter till flera andra behof itagits af stadens invånare, utan att deras maximibelopp varit kändt, hvilket i detta fall icke var förhållandet. I händelse brist framdeles skulle uppkomma, återstår att fatta beslut om afgifters åtagande för att petäcka densamma och det är visst mycket vackert att då vädja till hedersoch anständighetskänsla och önskvärdt att de må kunna skaffa majoritet åt veslutet, men nog hade det varit bättre att slippa letta vädjande; och att icke allas tro på en lycklig utgång är lika fast som redaktionens, synes deraf, att let utländska hus, som reflekterade på lånet, gjorde det vilkor, att vederbörande skulle skaffa ett beslut af stadens invånare om en afgift till lånets betäckande. j Sedan redaktionen sålunda medgifvit möjligheten, så väl deraf att vattenledningen icke skall bära sig, som ock att de utlofvade bidragen kunna uteblifva,, återstår endåst den utlofrade garantien att åberopa. Haru med denna förhåller sig har redan blifvit visadt, och redaktion sjelf har icke vågat tillägga den något absolut värde, utan stält den i beroende af kommunens heder och anständighetskänsla. Dessa ord äro visserligen ganska vackra, men vi hemställa: huru skulle den affärsman blifva ansedd, som läte återbetalandet af lemnade lån bero endast på låntagarens heder och anständighetskänsla ? Uti affärsverlden — oeh till affår måste den nu ifrågavarande lånetransäktionen ovilkorligen räknas — heter det, att man måste ae sig för. Man litar icke der på andra förbindelser än dem man kan tvinga utgifvaren att fullgöra. Hedern är visst bra att lita på, men ett säkert dokument är likväl i de allra flesta fall ännu bättre. Men säger man, det är icke om någon enskilts, utan om kommunens heder, som här är fråga. Så mycket värre! Erfarenheten gifver vid handen att mången, som i sina enskilta. angelägenheter strängt håller sig till hederns fordringar, icke anser sig deraf så strängt bunden då han handlar kollektift med flera; som med honom dela ansvaret. Säkerligen skulle icke någon af de många aktningsvärda män, som vid 1812 års riksdag med ett penndrag befriade Sverge från dess utländska skuld, uti sina enskilta angelågenKeter velat göra sig skyldig till något så vanhederligt. Vi kunna icke. underlåta att med några ord bemöta äfven hvad ins. nu andragit, huru ledsamt det än kan vara att sysselsätta sig sjelf och allmänheten med ett ämne, der den allmänna meningen visat sig så enhällig, som händelsen är i förevarande fall och der sjelfva kapitalisterna — det mest skuggrädda och harhjertade slägte som finnes — visat sig vara så fullkomhgt fria från alla farhågor, att placeringen af vattenledningsobligationerna funnits gå öfver all förväntan lätt, och det fastän försäljningen egt rum under ett tidskifte för ingen del utmärkt genom öfverflöd på kapitaler, eller genom något slags svindel och öfverdåd i spekulationsväg. För att likväl icke gifva polemiken en tröttande vidlyftighet, förbigå vi helt och hållet hvad insändaren ordar om utsigterna för vattenledningen att bära sig, och för brandkontoret att kunna fullgöra sin åtagna förbindelse. Frågan hänger också ytterst på den större eller mindre tillförlitligheten af den å hufvudstadens invånares vägnar meddelade garantien, och vi öfvergå således genast till denna hufvudoch kardinalpunkt. Inps. bestrider tillämpligheten af det exempel vi hemtat från det analoga förhållandet med statslåns upptagande och medels anvisande föl deras återgäldande. Detta sistnämda, säger han, sker samtidigt med beviljandet af lånens upptagande och för hela den tid, som åtgål till deras betalande. Såsom exempel åberopar han det svenska jernvägslånet. Vi nödgas dock föra insändaren till minnes, att. så tillgick alldeles icke vid beslutet om svenska jernvägslånets upptagande. Ständerna. beslöto först att ett lån till visst belopp skulle upptagas samt, uppdrogo åt sina fullmäktige i rikgäldskontoret att anskaffa et sådant lån. Icke ett öre beviljades dervid till ränta och amortering å lånet, men; hvar ken rikets ständer eller någon annan menniska förutsatte ett ögonblick att: ständerna, då tiden kom att medel-för ändamålet behöfdes skulle vilja slingra sig ifrån uppfyllandet a! detta åliggande genom att svara lånegifvaren ungefär så, som insändaren befarar att Stockholms stad skall en: gång i tiden svars sina fordringsegare : Vi ha icke åtagit oss någon; -afgift-fördetta ändamål, och vi göra det--ejheller nu; ni hade bordt se er före innan ni inlät er med oss, och skaffa er et säkert dokument i handom. Ingenting så: dant afhördes eller ifrågasattes. Fullmäktige i; riksgäldskontoret grepo saken an blott på grund af det meddelade uppdraget, och de erhöllo från inoch utländska hus — dessa sednare åtminstone helt säkert vana att se sig väl före — anbud på lånet; och de af Slöta cnksfrrgantka .wilklttidt IFantrakto derom.