Aftonbladet – 15 april 1859, sida 3

Horn och dåvarande öfversten Toll. Schröderbeim med sitt kloka och sluga umgängessätt bibehöll alltid bans vänskap. Hvad vill ni jag skall säga, sade Björnram en gång till Schröderheim, om dessa hrr Oxenstjerna och Borgenstjerna? Stjernor heta de, men de äro inga stjernor. Den anonyme antecknaren säger sig hafva dessa notiser af sin vän landshöfdingen Elis Schröderheimp sjelf. Angående den ofvannämde finska gubben, af hvilken Björnram skulle hafva lärt sin konst, skrifver Reuterholm i sin uppsats: Under den tiden Björnram vistades i Finland, skedde dess initiation i de dolda vetenskaperna af en i desamma ganska upplyst, i Norreller Vesterbotten boende man, hvars namn oaktadt de nogaste efterforskningar ännu aldrig blifvit bekant. Så mycket har dock Björnram sjelf om honom berättat, att han är af god adelsfamilj, till ganska hög ålder kommen, numera ur kronans tjenst afskedad, samt har i sin ungdom mycket rest och besett verlden, hvarunder han äfven dessa djupa kunskaper förvärfvat; han är en af de få verkliga rosencreutzare, eger ganska vidsträckta pouvoirer och -har äfven i anledning deraf genom Björnram tillskrifvit konungen ett märkvärdigt bref uti detta ämne, samt åt 3:ne de äldsta af våra forskande bröder meddelt Camia, nemligen åt Gyldenstolpe, Axelson och salig Stenbocken!, Det första magiska arbete — berättar Reuterholm vidare i sin egenhändigt gjorda Samling af magonnique händelser 1) — hvarmed Björnram debuterade, verkstäldes för H. M. år 1780 om hösten på Gripsholm i Gamla Kärnbo kyrka, i närvaro af baron Fredrik Sparre . (såsom rikskansler och grefve), dåvarande öfverstekammarjunkaren grefve J. G. Oxenstjerna, Elis Schröderheim, Adlerbeth och mig, Reuterholm. Det lyckades — tillägger Reuterholm — fullkomligt väl, varandes detta ett bland de största kan, Björnram, någonsin visat. Vi böra här straxt med denna den troendex Reuterholms kategoriska försäkran sammanställa den beskrifning, anonymus-Engeström i sin förenämde berättelse om Björnram gör af detta stora arbete och hvaraf framgår att dock icke alla voro från början så dupe af den finske taskspelaren, som Gustaf III, Reuterholm och några under det högre frimureriet invigde. Hvad Björnrams konst att spränga kyrkodörrar angår — skrifver Engeström — må jag tillstå att den aldrig ens kunnat behöfvas vid den kyrka vid Gripsholm, hvarest de stora synerna skola egt rum, ty den hade på mångfaldiga år hvarken haft dösrar eller fönster. Straxt bredvid Gripsholm, vid foten af ett litet berg, finnas rudera af Kärnbo kyrka, som förut varit moderkyrka för pastoratet kring Mariefred. Der bade rissföreståndaren Sten Sture d. ä. först blifvit begrafven, och derifrån flyttades dess lik till Mariefreds stadskyrka. Dessa rudera voro öppna till och med för allt slags bo: kap, men de blefvo nu teatern för den omtalta synens Huru Björnram blef utkallad till Gripsholm, vet jag icke, men jag var då der tjenstgörande som chef de bureau. vid konungens kabinett. Elis Schröderheim var der såsom förste expeditionssekreterare vid kammarexpeditionen. Han och Adlerbeth voro mina myeket goda vänner, isynnerhet den sistnämde, mellan hvilken och mig regerade ett oinskränkt förtroende. Jag berättar nu hvad denne oförgätlige vän sagt mig: Björnram var på Gripsholm. En vacker dag sade han åt Schröderheim: Länge har man plågat mig för att förmå mig visa en syn; om de herrarne hafva mod, så följa del mig i afton till Kärnbo kyrka, sex till antalet. Då utsågos att vara konungen följaktige följande: (Engeström nämner här Sparre, Oxenstjerna, Schröderheim, Adlerbeth, men glömmer Reuterholm och anförer i stället, ehuru med reservationen: om jag rätt minnes, kammarjunkaren Borgenstjernra. Dessa sex män (konungen och de 5) vandrade till fots till backen, der ruinerna stå. De fnnno kyrkan eller, rättare sagdt, ruinerna upplysta med ett starkt sken. Endast 3:ne fingo gå backen uppför och släpptes den ene efter den andre till gamla ingången af kyrkan. Dessa voro konungen, J. G. Oxenstjerna och Adlerbeth. De andra 3:ne stadnade nere vid vägen. Af dem, som kommo upp, såg hvar och en olika. Hvad konungen såg, vet jag icke; Oxenstjerna sade sig hafva sett en tempelherrefigur med armarne i kors, Adlerbeth såg endast ett sken af mensklig storlek, men kunde icke urskilja något, hvarken af bildning eller klädsel. Jag säger endast — tillade Adlerbeth — hvad jag sett, utan att fälla något omdöme om sättet, på -hvilket det tillkommit. Den tiden — så slutar Engeström — föreslog man mig att blifva intagen i det mystiska, andeskådande frimureriet, Adlerbeth afrådde honom, emedan han var för sensibel och emedan det icke skulle göra honom lycklig. Emellertid var åtminstone Reuterbolm för sin del, liksom väl äfven Gustaf III sjelf och några elitfrimurare dessutom, fullkomligt .öfvertygad om Björnrams alldeles makalösa pouvoirer,, och det tilläts Björnram att hos H. M. konungen tid efter annan tillställa hvarjehanda hocus-pocus, för hvilka Reuterholm i sina maconnique händelser, redogör med den vidskepligaste högtidlighet. Sedermera — skrifver han — under 1781 års vinter gjorde Björnram i hufvudstaden några få smärre arbeten i H. M:ts rum på slottet (af de s. k. Flamm eller Skall-arbeten), 1) Samling af magonn-händelser, till egen ro och hjelpreda för minnet upptecknade uppå Svidja år 1784, af G. 4. Ra ART SEN FORCES NE VESNA EET IEA ee I Janne hade inträdt i en sorts bokhållarebefattning, skulle fatta så stark smak för dels der göromålen, att hon slutligen kunde blifva li förvandlad till ett riktigt aftärsfruntimmer.. Så1