Aftonbladet – 13 april 1859, sida 2

iga, likaledes hade med fin takt och omvårdnad: blifvit behandlade. Om man ock villigt bör medgifva, att sam manhållningen af ett så storartadt och kom pliceradt stycke redan vid denna -första re presentation kan kallas rätt god, kan man dock icke annat än beklaga, att hufvudrolerna till största delen äro så olämpligt försatta, att mycket af det intryck, stycket såsom dramatisk prestation skulle göra, går beloradt. Att mll Röske skall spela -denKjeltemodiga Christina Gyllenstjerta, när mll Michal finnes att tillgå, stöter på det oförklarliga. Hr Uddman, i pansar, föreställande Severin. Norrby, utgör en besynnerlig. parodi på den ädle och ridderlige sjöhielten och påminner i stället allt för starkt om. sir. John Falstaff. Hr Arlberg: förerssig .med-värdighet: såsom Christiern, men saknar den energi och det välkaniska element, som erfordras för denna roll: -Hr5 Strandberg; som. skördade lifligt bifall för utförandet ef åkallelsen: Adlaskuggor, vördade fäder, ochssomefter spektaklets slut inropades, lemnade dock i den bild han gaf af sjelfva den store frihetshjelten mycket öfrigt -att önska. För att låta oss på scenen se den unge Gustaf Erikson, fordras ett mindre kallt och färglöst framställningssätt, mera kraft, värma och hänförelse i uttrycket. 28 ; Operan är uppsatt med större prakt än någon som vi hittills haft tillfälle att-se-å vår kongl.scen, och :de många nya dekorationerna, variblond festsalen på Stockholms slött, vittna: fördelaktigt om hr Ahlgrenssonsvtalarig. Den fullsatta salöngens ofta under öperäns lopp yttrade. bifall. utbröt i starkt jubel under tredje akten, då svenska baneret planteras på Tre kronors torn och då fanorna sänktes för de förbitågande dalkarlarne, som så väsentligt medverkat till det stora värfvets fullbordan. Representationen, vid. hvars slut folksången begärdes och gafs,: bevistades af .den kongl. familjen. .