Aftonbladet – 12 april 1859, sida 3

Så berättar Scoresby, att den 7 Juni 1821 en så tydligisblink visade sig: vid! horisonten, att han på 20 eller 30 mil i omkrets kunde bestämma figuren och den sannolika utsträckningen af hvarje enskilt fält. Sammanpackad och öppen is gaf sig tillkänna genom den grumligare, mera gulaktiga färgen, under det att hvarje vattengata eller isfritt ställe, aftecknande en djupblå strimma ellerblåaktigt svart fläck midt i isblinken, noga anvisade för sjöfararen, hvar det mesta vattnet låg och hvilka hinder stälde sig i vägen för genomfarten. Endast på detta sätt var han i stånd att i nordvest om det af is omslutna bäcken, i hvilket han redan länge blifvit uppebållen, upptäcka en rymlig genomfart. och sålunda kom ban, tack vare hans himmelske vägvisare, lyckligen åter på fritt vatten. Till de skeppsfarten i arktiska hafven gynnande omständigheterna hör vidare ännu, atom det oafbrutna dagsljuset under sommaren, drifisens tendens att under lugnt väder skiljas åt, så att man nästan kunde tro på en ömsesidig frånstötning. Mycket hinderliga äro deremot de allt emellanåt förekommande täta dimmorna, hvilka ofta i flera veckor, isynnerhet i Juli, förmörka luften. De störa hvalfiskfängaren utomordentligt, göra ett mycket nedslående intryck på sinnet, och då, under det de påstå, temperaturen. äfven vid middagsstunden icke står mycket öfver noll, så verkar den fuktiga kylan också i fysiskt hänseende högst oangenämt. Å Hvalfiskföngaren, som bryter upp om våren, för att förfölja de jättelika Cetaceerna i hafvet, skyndar sig, så snart de kortare blifvande dagarne och den tilltagande kölden åminna bonom om vintern, att lemna dessa stvänliga vatten; han känner dem egentlien blott den tid, då de äro beröfvade sina största fasor, men annorlunda är det med den arktiske upptäcktsfararen, som vågar sig ireoner, der han väl vet att hans skepps inIrysning och en lång umbärelsefull vinternatt, ja ofta mer än en, förestår honom. N