Aftonbladet – 12 april 1859, sida 3

så förorsaka deras stigande och falland: svällande oceanen ett förfärligt dån oc! sande af vågorna, så att de framställa sig : blott för ögat, utan också för hörseln säsvn någonting storartadt, Deras vanliga form är den af en hög lodrät vägg, som småningom sänker sig mot den andra ändan; ofta te de sig likväl i de mest fantastiska gestalter, isynnerhet om värme och bränningar, storm och regn länge hafva gnagt på dem. Färgen är till det mesta krithvit eller grå, dock skimra de i det klara solskeneti de herrligaste färger. Då isberg ofta anträffas långt trån land och vid alldeles oväntad latitud, så måste alla sjöfarare, som plöja den Atlantiska oceanen mellan 50 och 60? och till och med ännu sydligare, under nattens mörker städse vara på sin vakt emot dem. Stundom förekomma de vid inloppet till Davis sund i långa kedjor och hafva der redan krossat månget skepp. som vid stormigt väder råkade komma emellan dem. Enskilta isberg äro deremot sällan farliga; de kunna till och med vara seglaren till största nytta. Ty den starkaste vind gör synbarligen icke någon stor inverkan på deras massa; tvärtom, då all littare is hastigt drager förbi dem, så förefaller det en, som om de summe emot luftströmmen. Vid stark motvind erbjuda de derföre emellanår en förträfflig ankarplats, i hvars skydd hvalfiskfängaren låter drifisen draga förbi, eller i fred och ro företager de m ngahanda sysselsättningar, som en Jycklig fångst har med sig. Dock är ankrandet under ett isberg icke alltid utan fara. då ofta en obetydlighet är tillräcklig attstöra jemvigten. och kolossen då störtar öfverända. Mot slutet af sommaren är isen ovanligt bräcklig, så att ett slag med yxan ofta har Jalldeles oväntade följder. Så berättar Scoresby en historia om tvenne matroser, som ville fästa ett ankare vid ett isberg. De börja hugga ett hål; dock knappast har första slaget fallit, så brister jättemassan nedifrån uppåt och faller sönder i två hälfter. Den ene af motroserna, begåfvad med stor själsnärvaro, springer uppför den störtande isklippa, på hvilken han befinner sig, i den mot fallet motsatta riktningen ch gungar på den af och an svängande toppen, tills denna kommer i jemvigt. Men hans kamrat föll i svalget mellan de båda massorna och skulle sannolikt hafva blifvit sönderklämd eller qväfd, om icke det utströmmade vattnet hade ryckt honom med sig och drifvit honom ända i närheten af den väntande båten. Mången gång gifva isbergen sjömannen tillfälle att samla ett nytt förråd af sött vatten. Stundom, i det de simma ned efter Ishafvets vågor, stranda de på ref eller grund och förblifva ofta i flera års tid liggande der. Så omtala Fabritius och Crantz två isberg, hvilka i South-East-Bay (i Baffins Bay) under långa tider togo fäste och af de holländska hvalfiskfängarne för deras storleks skull kallades Amsterdam och Haarlem. Polarisens gränser under vintern och sommaren hafva redan förut af oss i en annan skrift (Hafvets lif) blifvit angifna, så att vi här blott i korthet sysselsätta oss med denna sak. Liksom det i våra trakter gifves milda och stränga vintrar, så är också isbildningen i den höga norden icke alltid likadan. Asiens och Amerikas polarkuster synas väl alla år vara omgjordade med fast is ända till ett obekant fjerran, dock åtskilja hvalfiskfängarne i hafvet mellan Grönland och Spetsbergen slutna och öppna tider (close and open seasons). De förra ega rum, när om våren isen ännu anträffas så tät och fast, att kusterna af Spetsbergen äro otillgängliga, och man icke kan tränga längre norrut än till 759 och 76; de senare, när man obehindradt far ända till Hackluyts Headland. Då sträcker sig ända upp till 809 en 20 till 50 sjö mil bred öppen kanal mellan landet och isen, hvilken småningom afsmalnar åt norr och slutligen upphör med en halfcirkelformig båge vid ögruppens nordvestliga extremitet. Dock äfven i slutna tider, ehuruväl isen bildar en damm ända till södra spetsen af Spetsbergen, är denna likväl endast, 20, 30 eller 40 sjömil bred och öfvergår längre upp vid kusten till ett öppet haf. Den består vanligen af packad is (packed ice), och hvalfiskfängaren söker på allt möjligt vis att tränga igenom, då han först på andra sidan kan boppas att göra en lönande fångst. För återfärden behöfver han icke bekymra sig, då den städse gynnas genom isens smältning under sensommarep. Skeppsfarten i Hudsons Bay afbrytes vanligen redan i November genom isen. Såväl här som i Baffins Bay kan man före Juni eller Juli icke intränga långt; mången gång först mycket senare. Baffin seglade i början af Juli utan stor svårighet ända till bakgrunden af det efter honom benämda hafvet, under det Ross till och med i medletaf Augusti stötte på de största svårigheter. I -Augusti och September äro bugterna öppnast, och i Hudsons och Davis sund är då isen nästan alldeles försvunnen. Till polarhafvets märkvärdigaste företeelser hör isblinken eller isens återsken mot himlen. En klar ljusstrimma, lik morgongryningen, men: utan dess rodnad, visar sig i luften rakt öfver horisonten, och aftecknar der en fullständig karta af isen, 20. eller 30 mil bortom gränserna för den vanliga. synkretsen. Isblinken är mången gång af största nytta för den erfarne sjömannen, alldenstund l: denna företeelse icke blott gör honom uppmärksam på närheten af betydliga ismassor, utan till och med upplyser honom om deras natur; om de äro fasta eller löså, om sammanhängande eller öppna. ANN a uten mon Hen dre ov NL IR TIER od TTT ar Fi