Aftonbladet – 12 april 1859, sida 3

Till en början visade hon med flit — hvad hon nu kände — en djup nedslagenhet. Och just det att han fick se hennes betryckta känslor obeslöjade, gjorde en djup och stark verkan på honom. Hustruns nedslagenhet, då den någon gång visade sig, förargade honom. otroligt, ty den förebrådde honom alltid något. Åtminstone fann bans samvete lämpligt att derom gifva honom en och annan erinran. Men dotterns nedslagenhet deremot erinrade honom om någon icke särdeles ofta vunnen seger. Derföre smickrade den hans egenkärlek och mildrade hans hjerta. För mången bustru skulle smärtan af husliga missförstånd icke vara så blytung, om hon bemödade sig att rätt sätta sig in utidet förhållande som fördubblar mannens vresiga lynne. När han grälar på henne i det yttre — orden äro som en rinnande ström, hvilken för med sig en hel hop — då grälar han kanske ännu mer på sig sjelfi det inre, och det gnatet förer inger ström bort: det ligger qvar; och om det kunde med lekamliga öron höras af hustrun, skulle hon blifva djupt förvånad och äfven rörd af de många tysta afbedjanden, som hon aldrig får veta något om, men som finnas och kanske just ha funnits minuten förrän ett nytt utbrott, framkalladt af, t. ex. hennes nedslagenhet, kom att förderfva de goda intrycken — ty den har det felet att säga mannen hvad han redan sagt sig sjelf och hvilket i följd deraf icke vinner på omsägning. TS Iogenting på jorden bidrager så mycket till äktenskapets verkliga lycka som hustruns jerana och glada lynne och framför allt jemna helsa, Ty bland allt otrefligt för de äkta männerna är någonting sjukligt hos hustrun till själ eller kropp bland de allra svåraste profven. Nu Kan naturligtvis ingen fordra att en hu