Aftonbladet – 12 april 1859, sida 2

Skall han... Thorborg talade fort och icke rätt säkert... Jag tror mig ha hört det af Gudmar, som träffat honom på Fjällbacka ...... Men farväl nu, min goda Emilia — måtte din mans sista bekymmer icke lägga sig tyngre öfver honom än att han kan bära det såsom han burit och bär de öfriga! Ack, hvad du bör tacka Gud att han är så värd att bli älskad af dig! Tack för det du säger det! Ingen kan mer bebaga mig än den, som berömmer min man; och ingen kunde mera misshaga mig än den, som icke tyckte om bonom. Hvad var det med Thorborg g länge och betänkligt efter vännen... Skulle det vara möjligt... hon... Men jag vill, såsom hon bad mig, söka glömma denna stund. Ett sådant hjerta som hennes är sin egen tröstare och sin egen väktare... Jag måste nu se till min Ake.s Då Emilia åter steg upp på kontoret, satt hennes man, liksom intet nytt bekymmer träffat honom, och språkade med ett par båtskeppare om några nya affärer. Och då de gått ned för trappan, sade han till sin hustru: Var icke orolig, mitt barn — det der var en ögonblicklig svaghet. Jag skall anlita alla mina krafter! I nästa vecka får jag återtaga mina vigilansresor. Jag förlorar ej modet... ännu båller jag mig uppe.n Och sen får du kapten Rasmussons penningar... Men nu väntar middagen, och derpå lägger du dig attshvila en stund. Hvila — jo, det vet jag visst... annat slag! Jag måste på spanmålsmagasinet och görs uppmätningen, kära barn ! Åke, älskade Åke, du säger nu återigen så ofta kära barn! Tänk om det här;dumma aftärskrånglet blåser bort kärleken — det skulle vara rätt vackert!