Aftonbladet – 11 april 1859, sida 2

den gafs i det nya tempel, som Gustaf III åt de fosterländska sånggudinnorna nyss hade helgat; och ämnet var redan i sig sjelft egnadt att röra alla svenska hjertan. — Gustaf Wasa uppfördes första gången den 19 Januari 1786, och gafs 23 gånger denna vinter för fulla hus. Vi ha under ögonen konungens första -utkast till detta skådespel, föregånget af ett kort företal, hvari han försvarar sig att ha skrifvit en opera utan kärlek, och hellre på teatern användt alla konstens förenade tillgångar att framställa en fosterländsk hjelte i den skönaste dag. Den ursprungliga titeln är: .Gustaf den förste, opera i tre akter med en prolog vid Gustaf Adolfs statys inaugurerande. Skådespelet var således ämnadt att uppföras vid detta tillfälle; men då med statyens uppresning ännu i flera år dröjde, bragtes operan på scenen och prologen blef ouppförd. — Vid jemförelsen emellan konungens utkast och Kellgrens arbete återfinnes i det senare fullständigt hela planen, sådan den af konungen blifvit uppfattad, med undantag af de första scenerna 1 fängelset, hvilka i utkastet saknas. Konungens koncept finnes för öfrigt i dubbel gestalt: ett kortare, — ett annat fullstädigare, omarbetadt ända ifrån medlet af 1:a akten till slutet, och med flera tilläggningar, som ingått i det utarbetade stycket. TIutförandet är detta ett verk af Kellgren, — och gjordt af en mästares hand. Skalden har så tillegnat sig innehållet, att man kan kalla behandlingen sjelfständig, ehuru situationerna och hufvudtankarne äro konungens. . Det fanns på denna tid knappt någon bildad svensk, som ej kunde en stor del af Gustaf Wasa utantill. Ställen sådana som följande i Christierns mun: — Ty egde slafven hopp att kunna dö med ära, Min vän, han lefde icke slaf. Eller följande i Norrbys: 0 att det gifs en makt, som mera gälla plär n ödets lösa nåd och krigarns köpta här, Som öfver mensklig krets den svagas dygder höjer, Som vapenlösa barn på hjeltar segra lär Och som ju mer hon qväfs, dess större utbrott röjer: Det kärleken för frihet är. Eller Gustafs sång upprepad af chören: vÄdla skuggor, vördade fäder, Sverges hjeltar och riddersmän! Om ännu dess sällhet er gläder Gifven friheten lif igen! Skola edra helgade grafvar Trampas af tyranner och slafvar? Nej, må träldomens blotta namn Edra vreda vålnader väcka, Och er arm sig hämmande sträcka Ur den eviga nattens famn. — Sådant genljudade öfver hela Sverge. Ur Nordins anteckningar hemta vi följande anekdot. DÅ operan Gustaf Wasa andra eller tredje gången i Januari 1786 uppfördes, hade konungen tillsagt, att, sedan drottningen vore inkommen, fick ej någon vidare inlåtas i den stora kungliga logen. Drottningen dröjde något, och derföre gaf konungen ut nyssnämde befallning. Strax drottningen inkom, jemte sitt fruntimmer, tillslöts dörren till stora logen, innan drottningens kammarherre baron Wrede, öfverstelöjtnant vid Uplands regemente, hann komma in. Operan begyntes, just då drottningen satte sig. Wrede kom i detsamma till dörren af logen, och ville slippa in, men drabanterna nekade enligt konungens befallning. Wrede svarade att den ej kunde röra honom, såsom drottningens kammarherre, hvilken borde stå vid drottningens stol. Drabanterna funno detta svar giltigt, och öppnade dörren för Wrede. Vid operans slut befallde konungen arrest på drabanterna. Wrede sade, alt, såsom de blifvit lidande för hans skull, han ej kunde gifva dem annan satistikation, än genom att begära sitt afsked. Konungen svarade ej något allvarsamt härtill. Emellertid fullföljde Wrede sin anhållan. Följande operadag, då drottningens vagn blifvit framkörd, och hon kom ned, befallde hon kusken ej köra till operan. Sedan skallnågon explikation varit emellan konungen och drottningen. Drottningen sade sig ömma vid, att alltid hennes betjening skulle sättas i nödvändighet att lemna hofvet Konungen åter erkände, att hvad han sagdt var en verkan af hans impatience, då han såsom auktor såg sin pjes utföras ... I sammanhang härmed meddela vi efter Svenska Tidningen ett i historiemålaren C. G. Samuelssons ego befintligt bref från Kellgren, skrifvet 1782, förmodligen till dåvarande regeringsrådet C. B. Zibet. Det har följande lydelse: Välborne Herr Regerings-Råd. Nauman har sagt mig att H:s Maj:t skall vara ganska otålig däröfver att Han ej ännu fått 3:dje Acten till Gustaf Vasa, och att han ej skall begripa hur det kommer sig. Om Hans Maj:t vore underrättad om det kinkiga fast obetydliga göromål jag nyss haft för händer, och om det Skoflickarearbete, som jag nu som bäst är sysselsatt med, torde det kanhända falla honom något begripeligare. Jag hoppas min ursäkt genom Hrr Regerings-Rådets vanliga medlande grace. Jag mår nu, Gudskelof, något bättre, sen iden om Doporden förföll. Men lät se om icke någon prolog kommer att beställas ett par dågar förr än Cora skall uppföras. Ingen ting vore säkert mera i sin ordning, än att H:s Maj:t benådade mig med en pension af Manufactur-fonden. Om Kungar förstodo raillerie, hade jag här en god id6e till en förnyad supplique. Nauman har redan talat om retranchementer i Gustaf Vasa. I sådant fall gör jag som Adlerbeth, och reser directe med posten till Lappmarken. Hvarföre skrika våra Compositeurer beständigt mot recitativernas längd? Det är likväl de, som äro interessantaste för läsaren; det äri dem som styrkan och känslan i synnerhet ligga; arierne äro sällan annat än en enda på hundra si: dor omvänd, uttänd och försvagad tanka; och hvad Pöpen kallar en exerescence af Recitativet. Om recitativet är väl skrifvit, det vill säga, om ingen ting är parasitiskt och öfverflödigt för läsaren, om det, i samma mån det förlänger sig, äfven binder och uppeldar, om Hvarje tillagd vers ger en ny grad åt känslån, då kan ock ingen ting borttagas, utan att bryta sammanhanget, eller försvaga interesset. Men hvad fråga våra Compositeurer efter sammanhanget och interesset? De gissa ej att en Opera kan vara en Ttagedie: de förstå ej att sätta ett recitatif, ty de förstå ej att exprimera; de förstå cndast att låta qvittra och drilla: de veta ej huru de fort nog skola kunna komma från den ena arien till den andra: comme des pauvres navigateurs, qui se sauvent de lånche en planche. Alceste och Tphigenierne hafvå MLS SST NTA SS AN NY GLES, SENSE MA AA rn As Kt HAR verldsdel än den här, tackar jag er så myc-s ket för lånet af penningarne. J kunnen vara f vaäncka frrviccsada att 35 alalan Starfå LA ha IA