Aftonbladet – 11 april 1859, sida 2

verldsdel än den här, tackar jag er så myc ket för lånet af penningarne. J kunnen vare ganska förvissade att j skolen återfå både ka pitalet. och räntan, så fort jag gjort lycka. Brefvet kommer, såsom jag hoppas, frår Stavanger, dit en person lofvat att taga de med sig. . Ha Och detta häringa får jag låna? frågade Gädda, nästan sjelf förbryllad öfver allt de vigtiga, som hans besök på Mörkön medfört för Hjelm. . Som jag sagt... Och nu löcksam resa — jag skall sjelf ut i dag. Olagus steg upp, gaf handen åt Gädda, nickade nedlåtande åt främlingsfiskaren — och dermed var audiensen slutad. Då de besökande återgingo genom stugan — alltid ledsagade af Tuve — var den gamle fadern borta. Men i stället stod vid slagbordet en ung qvinna af ett mildt och godt, men särdeles sorgset. utseende, sysselsatt att utbreda en duk med långa fransar öfver bordet. För denna qvinna, Olagus Esbjörnssons hustru, bugade sig gamle Gädda siratligare än för sjelfva ungafrun på Svartskär, och främlingsfiskaren slog nära nog näsan i stöfveln. Orsaken till dessa vördnadsbetygelser var den, att det allmänt gick en sägen att Olagus skulle vara en grufsam herrskare öfver hustrun, hvilken likväl i sin svaghet jemnt blottställde sig genom att gå emellan honom och de stackare, som kunde hafva ådragit sig den mäktiges vrede. Detta hade mera än en gång varit fallet med främlingsfiskaren, och dessutom, för hvart barn hans Pernilla gifvit honom, hade alltid mor Esbjörnsson eller mor Britgen, såsom hon mera allmänt kallsdes, så vänligt