Aftonbladet – 7 april 1859, sida 3

Tråkigt, barn? Källardu det tråk aldrig bli motsagd? Ligger det något: sant..i-att:persöner, med hvilka man : otipphörligt :ha sina egna -åsigter? Det iir ju ett inbördes krig, som aldrig tar slut, Eller om de äro snillrika och öfverlägsna i kunskaper och tvinga en att tyst afhöra deras tal, det blir ju en evig lektion. ...... Ser du, mitt barn, lärdom, kunskaper och tocke. der utgör ändå inte det herrligaste af ett lands bildning. De lärde, så att säga, plöja jorden, göra grafarbetet, men de bildade fostra dess blommor och vårda dem. Bildning är något helt annat än kunskap. Jag har sett bildade menniskor, som knappt läst ett sammandrag af svenska historien och aldeles icke visste hvar Hernösand är beläget; az har tvärtom sett under af lärdom, som ej hade ett qvintin bildning, utan blott dugde till att sitta för sig sjelfva. Bildningen är konsten att umgås med menniskor och, förstå mig rätt, förmå tala hela dagen oeh ändå på qvällen kunna lägga sig med detgoda samvetet att egentligen — inte ha sagt någonting. — j Jag ville, angående konversationen, endast illägga, att för den, som ingenting har att ala om, gifves då icke heller någon orsak, ivarföre han skulle upphöra, sedan han en sång börjat med väderleken och hälsan, detta knarr af konversationsdörren, som de Geer sallar det. j Förnekas må dock icke, att i vårt närvaande sällskapslif äfven ingrediera sådana sysselsättningar och nöjen, som bidraga att bringa anken till klarhet, känslan till ädelhet; — de finnas der dessa bildande sysselsättningar, innas — kanske dock oftast på samma sätt och i samma mån som sockret finnes i den rusgifvande drycken: det är sjelft ingen hufvudsak, långt derifrån, men det gör hufvudsaken liksom finare och smakligare. Men renhet i sederna — se likväl vårt sällskapslifs djupa inverkan och vigtiga resulat! Och i detta fall har också sällskapslifvet onekligen sitt vidsträcktaste verksamhetsält. Dess mäktiga vapen mot sedeslösheten och allt, som sårar det rätta och sköna, är let allmänna omdömet med sitt stundom öppa, stundom endast lätt genomskinliga förkt — ett korrektiv, så kraftigt och maktpåiggande, att mången, som icke aktar moraens bud, icke ens fruktar religionens lagar, lock ödmjukt böjer sig för detta omdöme, ör umgängesvännernas opinion om ens handingar och enskilta lif. Och detta mördande vapen, hur begagnar man det? Icke sannt? nan visar ju alltid och allestädes sitt förakt för enhvar, äfven rik och förnäm, som bryer mot tukt och ärbarhet? Man värderar u alltid och allstädes den dygderika, ärbara, blygsamma, äfven i den torftiga drägten och det ringa ståndet? Om så är — välan! jag skall då icke ega annat äm ära och beröm åt let allmänna omdömet innom sällskapslifvet. Hos detta har man vidare velat finna, att let utvecklat sig till en något för ensidig och ioggrann konvenans, hvarpå lägges alltför stor igt, och som upptager väl mycket af den tid, fver hvars otillräcklighet man alltid klagar. Artighet, belefvenhet och takt äro bildninsens sköldemärke; och det fina doftaf behag ch uppmärksamhet, som i de verkligt bildade retsarne, snarare — likt skogens älskliga sinnea — kännes än bemärkes, måste på wvarje oförderfvadt sinne verka välgörande ch förädlande. Men Konvenansen och den . k. goda tonen behöfva ej derföre röra sig uteslutande inom någon viss, under särskilta ider rådande form, eller uppenbara sig blott ch bart efter någon för tillfället godkänd kola. Det finnes en naturlig, en medfödd elefvenhet som, äfven om den skulle förråda ågon obekantskap med etiketten för dagen, ldrig borde förfela göra sig gällande — det r den, som kommer af ett godt hjertas välrilja och uppriktighet, då deremot mången nlärd, systematisk artighet och uppmärksamwet växer upp, likom drifbänksplantan, och eundras, fastän roten gömmer sig 1 orenliget. Äfven konvenansen kan verka skadligt, om den utan tvifvel gör, när den smickrar let sedligt osköna, eller, som så ofta är falet, lätt urskuldar ett fel mot ärbarheten, men lömer strängt hvarje fel mot modet och etisetten. Egentligen är åt qvinnan förbehållet uppätthållandet af denna goda ton, dessa fasttälda reglor för det finare sällskapslifvet. Ty vär ynglingen blifvit man — många blifva let sent eller aldrig — vänder sig snart hans 1åg och omtanka åt mera vidtomfattande värf, it behofvens, om ej pligtens eller ärans. Qvinans milda: känsla, hennes fina takt att träffa let rätta och sköna, gör henne värdig att föra makens och behagens spira i umgängeslifvet. Väl! men för detta mål må man dock ej uppffra ett högre, må mad ej förbise, att qvinvan först skall bildas till menniska och uppostras, äfven hon, för lifvet mera än för saongen. Och dock, hur förhåller sig härmed? kola vi kasta en blick på våra moderna qviniga uppfostringsoch bildningsanstalter? , Åh 1ej; det vore tillräckligt att betrakta den lilla, lutna familjeirkeln, den, hvaromkring alla andra sretsa sig, derföre att den är vårt lifs utgångsoch centralpunkt, och fråga: är också den en nn bildningsanstalt? För att det vara, måste de unga sinnen, som der hemta sina första, outplånliga intryck, öfverallt se sig omgifna af ordning, endrägt och flit; — och framför allt måste religionen och de himmelska lärdomarne der tidigt inolantas och göras fruktbärande — religionen, som liknar himlahvalfvet deri, att ju mer den vetraktas, dess flera eviga stjernor glänsa derEn nad anmnt neg TÅ Ale here rena nh wåra