Aftonbladet – 7 april 1859, sida 2

jag i tillfälle att erbjuda herr Hjelm en ieke alltför obetydlig summa för det första bryderiet — och jag hoppas till Gud, tillade han, då han såg Hjelms starka rodnad, att det olycksförhållande, som denne svarte man skapade mellan oss båda, icke må inverka på herr Hjelms känslor för de obetydliga tjenster jag af hela mitt hjerta önskar erbjuda... Låt mig hoppas det! Herr kapten, svarade Hjelm, och en viss hämning i andedrägten tydde på den inre pina, som han utstod, jag uppfattar fullkomligt allt hvad som ligger i detta anbud; och hvad efterspaningarne under resan beträffar .. Icke onödigt krus, herr Hjelm! utbrast kommissarien med rå, men bjertlig förtrolighet. Gud fördömme mig, är det icke största dumhet att nu afslå penningehjelp! Mötet med hummerfiskrarne är utlyst till nästa vecka — det hörde jag sjelf i kyrkan. Hjelm visste detta tyvärr alltför väl. Men att emottaga ett lån af kapten Geistern, det blefve att kufva? stoltheten ända ned under roten. t Liksom till ett slags ledning för hans tankar sade Gudmar: Och Moss, som redan är hemrest! Moss är då i alla fall aldrig den som räcker handen i första taget, då någon vänder sig till honom... Häradshöfdingen är en satans så hederlig karl, men det är ett kinkigt ämne och utomdess långt till domslösen ... Och jag fattig fan kan icke göra mer än förvandla mig sjelf till polisspion. Hjelm såg upp på Gudmar. Dennes ansigte var orörligt: han ville icke råda, men han hade sagt så mycket som han ansåg samvetet tillåta. Hjelm kunde icke egna lång stund åt betänkande. Till mötet återstod blott fem dagar — ingen tid alltså att förlora, helst den