Aftonbladet – 2 april 1859, sida 3

eo gerlig ordning, sörjt för materiel framgånrt och i det hela .egoat. då nejder, som för voro venetianska provinser, en helt annan lig och god behandling? än de åtnjöto unde republiken. Österrikes hela system är ick liberalt, men . gjorde dock, under loppet a åren 1851—56; jemfördt med den Metternich ska perioden, ett dugtigt och lifskraftigt ste framåt, som ännu gör sitt inflytande gällan de. Österrike har begått det felet och haf den olyckan att afsluta konkordatet, för at betrygga Italien; och derigenom har uti hel staten skett en illiberal återgång, hvilken äf ven verkar skadligt på Italien, Ur dennz klämma måste man befria sig, eller ock skal bojan med väld sprängas. En annan olycka för Österrike är, att detta land, i det hela ta get, icke eger personligheter, som kunna in verka på Italiens sinne och fantasi. Till oct med den mera begåfvade österrikarenär utar gloria, och kan hvarken imponera eller väcks sympati i någon högre grad. De män, hvilke skulle vara såsom romerska prokonsuler oct höja sig stolt öfver det beherrskade landet. se ut, som om de icke särdeles lita på sig sjelfva, utan vid minsta rörelse måste tillkalls flera bajonetter — hvilket de nu också verk: ligen gjort. Genom att sålunda beständigt hafva många bataljoner omkring sig, blifva de ett särskilt folk bland folket; stöta nationen ifrån sig och nedtynga den oundgängeligen med skattebördor. Österrike skulle Tofva en sådan man som sir J Lawrence, hvilken fjerran från moderlandets alla hjelpkällor, i ett oroligt land, midt under det indiska upproret, ensam uppvägde en hel armå samt sände de öfriga britiska generalerna manskap och vapen! I ännu högre grad, än England, har Frankrike förmågan att framkalla personligheter, som intressera och vinna bifall samt förmå att rycka till sig folkets sympatier, åtminstone för någon tid. Der väckes uppmärksamheten ständigt af bestämda personer, som träda dramatiskt fram ur hopen; här är det beständigt Österriken, regeringem), systemet, det abstrakta. den grå öfverrocken, som inhöljer alla, från generalen till soldaten. Man kan säga, att detta är en brist hos den österrikiska och kanske öfverhufvud hela den tyska racen. Må så vara! Men detta abstrakta, detta österrikiska system har dock med märklig kraft och klokhet gjort sig gällande, gjort ett halft hundrade nationaliteter sig underdåniga och står i Europa såsom en koloss, hvars tillvaro synes strida mot alla reglor, men likväl är ett orubbeligt faktum: Kolossen har till och med flera gånger kunnat verkställa konststycket, att blifva kastad till jorden, ligga splittrad i alla sina särskilta delar, samt ändock åter resa sig upp, oförminskad och förstärkt. Ja Österrike är ett faktum, hvars princip ligger djupt dold, men säkert en gång bryter fram såsom federation: af kraftiga, från barbariet befriade nationaliteter. Men jag återvänder nu till erkehertigen-vicekonungen, hvars ställning är ganska besynnerlig. Lombarderna och venetianerna hålla på sätt och vis af honom och anse honom för välsinnad. Ännu mer tilltro de hans gemål att hysa italienska tänkesätt. Hon skall hafva satt sig in uti hela den italienska litteraturen och kunna utantill första och andra rangens skaldestycken, så att hon isamtal kan citera dem. Ett sådant arbete, förmena några, underkastar sig ej en dam, och i synnerhet pj en förnäm dam, utan att hafva praktiska syften. Hon vill vara populär, säga de, för tt blifva drottning, oathängig drottning af Lombardiet-Venedig. Men, tillägger man, derförce, blifva hon och hennes gemäl betrak:ade med misstroende och afundsjuka i Wien. Avad erkehertigen föreslår blifver ofta förkastadt, just för att han icke skall blifva populär. I följd af denna åsigt, som för resten säkert lider af mycken skefhet, skulle man ro, att italienarne skulle visa honom tillgifvenhet. Men detta är ej händelsen. Han skall .värtom, så vidt man förmår, ofta mottaga bevis på, huruledes man är sinnad mot kejsarstaten. Det säges nu här, att då han i tislags gaf en bal och dertill inbjöd en mängd talienska familjer, utbröt i denna eljest så friska stad en stor sjuklighet, som dock lyckigtvis blott var af kort varaktighet. Då de damer, som hade blifvit så plötsligt sjuka, ett var aftnar efteråt kommo till teatern, fann ivar och en af dem i sin loge en blomsterpukett, ditlagd af obekant patriotisk hand till jacksamhet. Om detta är: sant, vet jag ej, men jag har sjelf varit tillstädes vid en demonstration. Förliden onsdag blef i Teatro Fenice uppförd en ny opera, Una notte di festa, af.-en komponist vid namn Villanis. Musiken är nögst obetydlig. I detta lätta klingklang landar sig icke en gång någon tilltalande: melodi, såsom eljest i den nyare italienska musiken. Men redan midt uti ouverturen började den fullpackade salongen att klappa och visa hänförelse, och hvarje ögonblick upprepades dessa bifallsyttringar, utan någon hörbar eller synlig orsak. Jag blef slutligen ledsen dervid och gick derföre min väg. Men ute i foyern träffade jag en italienare, som löste gåtan. Hr Villanis är en piemontesare, derföre skall hans musik göra stormande lycka uti Venedig. På detta sätt visar man sin kärlek till Italien, att man slår italiensk konst i ansigtet på österrikarne. Det var dock ädlare, när man från Engelsborgs mäörar kastade antika statyer ned på konnetabeln af Bourbon och Georg Freundbergs stormande skaror. Erkehertiginnan är den vackraste qvinnovarelse, som österrikarne hitsändt (och hon är, så vidt j j missminner mig, en dotter af MAREN AD RN NR DE SÅR nn tillsatser! En hederlig mans smärta vid ett dylikt vittnesmål kan man se utan prat rr om AA rd om. Ts rr og