Aftonbladet – 2 april 1859, sida 3

vart bleknade, liksom han nu bleknar och skälfver, hvilket är tydligt för alla, Holt kastade en mördande blick på den samle sakföraren, men genom en oerhörd ansträngning lyckades han se lugn och sansad ut. Han erinrade sig att han nyss skadat sig sjelf genom brist på beherrskning. Men så hade han heller aldrig kunnat vara beredd på utt den djerfve gubben skulle flytta saken på hans egen grund. Hvarifrån fick han upprinnelsen till detta? Gömde den sig ej i den så väl anlagda, men olyckligt förstörda smuglaredikten ? ; Ingenting af det passerade i minspel och sinnesrörelser hade undgått domaren. Han betraktade Holt skarpt och sade tvärt: Börja ert vittnesmål ! v Holt: Detta är ett svårt, ett förskräckligt förhållande för en menniska, stäld i min belägenhet. Jag har alltid högaktat och hyst en sann vänskap för min bolagsman; och om jag bleknat, om jag darrat, hvar är den, som icke skulle göra detsamma vid den blodiga strid, som nu föregår i mitt inre...... Här gjorde han en betecknande åtbörd, liksom han velat gifva luft åt sin smärta, Moss började draga andan. Skulle Holt på allvar bekänna något om sig sjelf? Domaren: Fortsätt! Holt: Ja, herr häradshöfding, jag skall fortsätta — jag skall tala. Eftersom jag är tvingad dertill, måste jag lyfta på den flik, som, så att säga, dolt mina hemligaste tankar för mig sjelf; och jag hoppas att icke vidare bli missförstådd, då sinnesrörelsen åter. vill tvinga mig under sin makt: jag är icke mer än menniskap ...... Han drog näsduken flere gånger öfver ansigtet, som redan var höljdt af en stark svettning. Domaren: Ni torde nu-ha visat nog af era känslor, Sök. att fatta er utan öfverflödiga