Aftonbladet – 2 april 1859, sida 3

tillsatser! En hederlig mans smärta vid ett dylikt vittnesmål kan man se utan praty .... Han kastade bärvid en mild blick på kapten Geisterns sorgsna ansigte. Holt: Nåväl, aftonen före den morgon, då Hjelm fann liket, gick jag från kapellgården och följde strandbugten. Men ingenting märkligt fästade då min uppmärksamhet. Jag mådde ganska illa, hvilket Hjelm vet, emedan han efter min hemkomst besökte mig på mitt rum. På morgonen, då jag befann mig bättre, stod jag vid fönstret och såg Hjelm återkomma med hastiga steg och ettför mina ögon alldeles förvirradt utseende. Jag hörde naturligtvis icke hvad han talade till folket, men jag Hörde honom straxt derpå — troligen medan de gjorde sig i ordning — springa uppför trappan och gå till kontoret, som ligger straxt intill mitt rum. Somjag ej kunde undgå att erfara någor nyfikenhet, öppnade jag sakta dörren. Jag förnam då att han derinne öppnade och slog igen klaften till sin chiffonier; men som jag förstod att han hade en brådskande affär, ville jag ej göra honom några frågor: jag drog mig tillbaka, och ban skyndade åter ner. Derefter gick han bort med drängarne och en af bodbetjenterna,.. ... Domaren: Och herr Holt gick icke sjelf ner, då något ovanligt bemärktes? Holt: Nej, jag känner att Hjelin icke tycker om påflugenhet ... Straxt derpå återkom hän vied sitt hemska fynd och efterskickade mig. När jag inträdt i sjöboden och fått se ällt, gjorde jag — hvad Hjelm visst minnes — Te k : den anmärkningen att knutarne vore olika; och äfven på eftermiddagen, i herr Moss och herr kommissariens närvaro, fästade jag herrarnes uppmärksamhet på sammåsak, uttryckande min mening att packan varit öppnad Cato Hjelm — jag måste, oaktadt min vänskap (jag talar på min ed), säga det —