Aftonbladet – 2 april 1859, sida 2

skurna, så att ett alldeles mörkt mellanrum der visade sig. Det lysande ämnet tycktes de följande dygnen mer och mer kringsluta kärnan och sträfva att åt kometens -molnbild ge samma runda form som den hade från början. Secchi anser dessa förändringar hafva härflutit ifrån solens inverkan; han märkte äfven hastiga förändringar i kometens utseende den 11 Oktober, när den var närmast jorden, och likaså den 17 Oktober, då den var närmast Venus. Vid: beräkningar af kometens synbara bana har man funnit den vara elliptisk och af så långsträckt form, att då hans närmsta afstånd ifrån solen är 6,750,000 mil,är det största 4,573,000,000, och skilnaden emellan hans. rörelsehastighet är sådan, ätt han närmast solen ilar fram 6 mil i sekunden, men på längsta afståndet derifrån icke fullt 360 fot i sekunden. Omloppstiden är 2100 år; och det är alltså först omkring år 3958 han: återkommer till solen. Hr Selander hade hört att man trott årets blida vinter förorsakad af denna komet; men med förbigående af omöjligheten att en så lätt och gles massa skulle på öfver 7 millioner mils afstånd kunna utöfva något märkbart infytande, erinrade han att under det förflutna århundradet, då ett större antal kometer varit, synligt, förekommo ungefär lika många kalla. som varma år och inga ovanliga värmeför-, hållanden i allmänhet. Den varma sommaren , 4 RN LAST RA PA nn At DA Vinn ln tillskrefs väl på samma sätt dem stora komet som sågs åren 1811 och 1812, och 1811 års utmärkta vinskörd härleddes från kometen; men man kunde icke säga detsamma om 1812 års sommar, oaktadt kometen då hade varit synlig hela året och sågs ända in i Augusti månad. Att sistlidet års komet icke ver I kat något på väderleken, ådagalägges likväl påtagligast ar de sammanställda vyäderleksobservationerna, som man tid efter annan ser anförda från hela Europa, i tidningarne; de visa att ehuru vintern i norra Europa varit ovanligt mild, har den i det södra icke visat någonting ovanligt; — och vi kunna tillägga att från Nordamerika omtalats en så sträng vinter, att flera .menniskor ihjelfrusit. Hr Selander omnämde slutligen en annan vigtig uppfinning än den förut omtalade fotografiska, till mätning af små afstånd irymdeny, t. ex. mellan dubbelstjernor. Man har hittills till detta ändamål i refraktionstuber dels begagnat s. k. mikrometer, dels heliometer; det sednare medlet, som otvifvelaktigt är det säkraste, fordrar likväl att objektivglaset måste. ituklyfvas långsåt diametern, och man äfventyrar att härvid förderfva den kostsammaste . beståndsdelen af en astronomisk tub. Friherre Wrede har nu för samma ändamål påfunnit en lika enkel som sinnrikt uttänkt apparat, som kan anbringas till hvilken tub som helst, utan att i öfrigt förändra tuben det minsta. Den grundar sig derpå, ätt om en ljusstråle faller snedt emot ena sidan af ett planslipadt parallelglas (ett fullkomligt spegelglas), så utgår den väl ur glasskifvans ena yta i en riktning, som är parallel med den ursprungliga riktningen, men får likväl en förflyttning åt sidan, hvars storlek dels beror på infallsvinkelns storlek, dels på den genomstrålade glasskifvans tjocklek. Anbringar man 2 sådana skifvor inuti en tub, och ger dem olika lutning mot: de från ett föremål kommande strålarne, så uppstå följaktligen 2 bilder af föremålet; och om 2 nära hvarandra belägna föremål sålunda betraktas, visa sig 4 bilder, nemligen 2 af hvartdera föremålet. Genom att vrida planglasen omkring en axel; hvilket sker genom en särskild mekanism, erhålla de en förändrad lutning emot ljusstrålarne; hvarvid bilderna förflyttas; och man kan medelst lutningens afpassande få bilden genom det ena glaset att sammanfalla: med bilden genom det andra glaset, och den härtill nödiga vridningens storlek afläses på en särskild gradskifva, som angifver föremålens vinkelafstånd. Ett på dessa grunder konstrueradt instrument har af frib. Wrede förevisats vid vetenskapsakademiens senaste sammanträde. Professor NN. J. Andersson omförmälde, såsom ett af de utmärktaste bland nyare arbeten inom den systematiska botaniken, J. D. Hookers monografi om Balanoforerna, som äro närbeslägtnde med den svamplika jätteblomman Raflesia, och liksom hon ansetts stå på gränsen af svamparternä. Den på Linnes tid enda kända arten af Balanophore hänfördes ock till svamparne och fick namn af Maltasvamp (Fungus melitensis). Hooker har nu keskrifvit 27 arter, fördelade på 13 slägter, och tillika utredt, att, ehuru de först visa sig som knölar under barken på andra växter, och med sina kärl och celler stå i verklig förening med dessa, så inträffar, när deras yttre organer utvecklats, att kärlen i deras inre anordna sig nästan som hos -mera utbildade växter; för öfrigt äro deras frön fullständigt organiserade, såsom hos ändra tvåhjertbladiga växter. — Besynnerliga växtformer saknas ej heller hos oss, t. ex. de bekanta arterna af Fräken elter Equisetum, som trifvas uti fuktiga skogar och vid vatten, och som till växt och kottar hafva tycke af. barrträden... Stora söm barrträd funnos också dylika -iurtiden mångenstädes, hvarom de förstenaderC lamiterna vittna; men då man hittils trott de storvuxna Fräkenarterna uteslutande tillhöra en utgången växtverld, är det intressant-att nyare resande träffat dylika lefvånde ännu i vissa tropiktrakter. Så har Spruce, en bekant forskare i Brasilien, funnit på sluttningen af Anderna en hel skög fräkenträd om 20 fots höjd; vid Lima ha sådana träffats af iSeeman; och på Java af Junghans. Med liknande, men i sig sjelfva väsentligt skilda växtarters uppträdande under från hvara NS ERE gerningenv ... Det är bara satans konster,... lllfundigheter af en; som det kunde anstå m. m. Domaren: Tyst dernere .... Har herr Siver