Aftonbladet – 2 april 1859, sida 2

Domaren: Har herr Hjelm något jäf att framställa mot vittnena. Bjelm: Icke hvad mitt folk beträffar. Hvad åter angår herr Holt, så har Jag visserligen jäf, men då jag ännu icke kan styrka det, anser jag ej behörigt hvarken mot mig sjelf eller honom att uppgifva något direkt. Likväl skulle jag önska att herr Holttillfrågades om han. icke sjelf känner med sig något jäf. Domaren: Hvad andrager biträdet? Advokaten: Jag yrkar jemvälatt, innan herr Holt tillåtes aflägga vittnesmål, herr häradshöfdingen täcktes låta efterhöra nämde herr Holts fräjd, äfvensom orsaken hvarföre han om aftonen, förrän min hufvudman fann liket vid hemkomsten från kapellgårder genast gick upp på sitt rum, hvarvid han betedde sig så underligt, att.det förekom dem, som sågo honom, att han varit antingen sjuk eller rusig. Hott (qväfvande förskräckelsen med högt uppstegrad djerfhet): Hvad vågar ni för anspeglingar, herre — vill ni kanske säga, att jag plundrat den döda? Advokaten: Gud bevare mig... Jag anför blott att herr Holt gick samma väg och att berrn uppgaf sig vid hemkomsten vara för sjuk att kunna gå ned till aftonmåltiden. Om denna sjukdom förefanns redan vid afgåendet från kapellgården torde upplysas af herr Moss, som vid samma tillfälle befann sig der. Holt: Ja, må herr Moss göra det — han erinrar sig nog att jag påskyndade hemfärden, hvilket härrörde af ett inre illamående. Moss nalkades domarebordet liksom insvept i ett moln. Ett par ögon från ena skrifvarekammaren följde honom så troget, så bedjande, men Moss — hvad helst han än erfor — svarade blott med enstafviga ord: Ingenting underligt märktes, då herr Holt gick. Han ville ej åka. Om det var för illamåendes skull känner jag icke,