Aftonbladet – 1 april 1859, sida 3

timmar af följande natten, då vattnet var lägst stått fast på en bank, till Aligatorssunde på torsdagseftermiddagen. Som det var still måste vi ro, underhjelpta af strömmen, som här löper 9 å 10 knop. Vi närmade oss ett ställe af stranden, der vi trodde oss skola finna vatten, men i detsamma vi nådde land, blefvo vi derstädes emottagna af tvenne alligatorer, som med vidöppna gap kommo emot oss. Vi begåfvo oss genast från land, och de tvenne amfibierna gjorde oss sällskap. De simmade ut och döko ned i vattnet, hvaröfver den ene snart åter uppstack sitt tandade gap, för att efter en stund ånyo dyka ned i djupet. Vi fruktade hvarje ögonblick att båten skulle kullkastas af dem, men vi undgingo lyckligen denna fara och fortsatte resan till qvällen, hvarunder visågo mer än en krokodil simma omkring vår båt. Då mörkret inträdde, inkommo vi i ett mycket smalt pass, der vi på båda stränderna varsnade vildar, som gingo fram och åter med bloss i händerna. Vi rodde så sakta som möjligt, för att ej blifva upptäckta, men passet blef slutligen så smalt, att vi ej vågade ro vidare af fruktan att årornas plaskande skulle röja oss. Vi ankrade derföre, men vågade ej under natten tala högt med bvarandra, alldenstund vi hörde buru vildarne prasslade bland buskarne nära invid stranden. Om icke mörkret skyddat oss, hade vi säkerligen varit förlorade. Redan vid första morgongryningen lemnade vi detta ställe och kommo fredagsförmiddageu till en vik, hvarest enligt Horsebughs underrättelser en fästning, benämd Cocburn, skulle vara belögen; men med händelserna vid Port Essington i friskt minne, funno så väl kaptenen som vi öfriga det vara rådligast att cj företaga någon upptäcktsfärd. efter densamma. Vi fortsatte derföre vår resa under frisk bris till omkring kl. 10. Som vi nu varit halfannat dygn utan vatten och ledo af törst, beslöto vi att landstiga. Tre man gingo i land på ett ställe, so v tycktes lofvatillgång på vatten. men kommo snart tillbaka i fullt språng och skreko att. en : alligator förföljde dem. De hoppade i båten, och vi rodde deriffån af alla krafter, för att se om lyckan bättre skulle gynna oss på ett annat ställe. Der vi sedermera landstego syntes i sanden märken efter en krokodil, som der vältrat sig; en trädstam, som. tycktes vara fäld med yxa,samt en fyrkantig gräfd grop af ungefär tre alnars djup Tläto oss förmoda, att andra och kanske desamma, hvilkas spår vi förut sett, varit här i samma ändamål som vi. Kaptenen, åtföljd af fyra man af besättningen, alla vil beväpnade, gick i land och besteg en närliggande höjd. Då de uppnått dess spets, sågo de på kullens andra sida, helt nära sjöstranden, en krokodil af fulla fjorton fots längd och tjock som en häst. Odjuret låg och vältrade sig i sanden, men upptäckte ej de våra, hvilka dock funno rådligast undvika det vådliga grannskapet och så skyndsamt som möjligt återvända till båten. Utan att hafva lyckats, lemnade vi således äfven detta ställe och ankommo till ön Melleville omkring en timma derefter. 9Sedan vi här på ett lämpligt ställe landstigit, skickades andre styrman jerate tre matroser, alla beväpnade, upp i skogen för att söka vatten. Kaptenen satte sig under ett träd för att få någon hvila, medan vi öfriga plockade och åto de bönor, som derstädes växte vilda i stor ymnighet. Som vi voro hungriga, åto vi väl mycket deraf och fylde dessutom en stor säck. Sedan de utskickade kommit tillbaka med den underrättelsen att intet vatten var att finna, befalde kaptenen dem att gå i en annan riktning. som han sjelf utvisade. De gjorde så, och kaptenen lade sig åter ned och inslamrade. Ingen fara tycktes vara för handen, då i detsamma en af matroserna gaf till ett anskri, hvarvid vi alla bestörta sprungo upp. Vi sågo nu, på omkring 50 stegs afstånd ifrån oss, 30 å 40) vildar krypa fram på marken mellan buskarne. Så snart de sågo sig upptäckta, reste de sig genast upp och svängde meå sina spjut, liksom de vore fä diga att i hvarje ögonblick kasta dem på oss. Den främste bland dem; som förmodligen var deras höfding, hade brokiga fjädrar i håret och omkring armarne. Då de höjde vapucen och syntes ämna börja sitt anfall, afiossade kaptenen ett skott med sin revolver och sträckte höfdingen till marken. De andre kastade sig dervid äfven ned på marken för ett ögonblick, men uppstego strax och tycktes åter färdiga till anfall. Då aflossades det andra skottet. hvarvid vildarne betedde sig på samma sätt. Emellertid hunno vi härigenom att nedkomma . båten, kapa fånglinan och stöta ut rån land. Vildarne drogo sig nu för ett ögonblick något tillbaka, medan de släpade de båda fallna inåt skogen. De återkommo emellertid snart och en ny strid började. Kaptenen aflossade de tre skott han ännu hade qvar i sin revolver, dervid ännu en vilde fäldes till marken och en annan träffades i armen. Våra kamrater, som gått att söka vatten, hade äfven hört skriket och skotten samt kommo nu skyndsamt springande nedåt stranden. Då vildarne fingo sigte på dem, försökte de att mota dem; men de lyckades genom sitt raska språng att nedkomma till stranden. De kastade: sig derpå i vattnet och simmade till ös , hvarunder vi genom en oupphörlig eld fhöllo. vildarne från att kasta. Men då de upphunno båten, måste vi hjelpa dem upp idensamma; och nu öfverhöljdes vi utaf en skur f spjut och pilar. Ingen af de i båten vaande blef dock sårad, men då den siste af! i e uppkom i båten, träffades j