Aftonbladet – 1 april 1859, sida 3

vi emellertid inga spår; när vi kommit ungefär till det ställe, der de ofvannämde kanoterna kommo oss till möte, uppsatte vi vår lanterna och signalerade med ett medfördt bloss, men vi fingo intet svar. Blott några stora eldar sågo vi i land. Vi togo nu för afgjordt, att de landstigit för att före oss uppnå Port Essington, men fruktade högligen, att de derunder fallit i händerna på dessa Australiens menniskoätare, som nu kanske -vid de eldar, vi sågo, offrade våra arma kamrater för att tillfredsställa sin onaturliga glupskhet. Vi lågo emellertid stilla om natten och seglade om morgonen till det ställe, der vi samtalat med vildarne, för att om möjligt finna båten eller några lemningar deraf ; men allt var borta. Nedstämda genom ovissheten om våra kamraters öde, seglade vi åter mot Port Essinton och hoppades att möjligen finna dem der före oss. Tvungna till följd af vattnets fallande att taga en omväg, fingo vi på långt håll se ett föremål, som liknade en seglare. Då kapten nu riktade sin kikare derpå och sade, att det var en skonert med uppgigad fock, tyckte vi alla så med och började att ro af alla krafter för att uppnå densamma. Men äfven denna gång hade vår inbillning gäckat oss. Seglaren befanns, då vi kommo närmare, vara en liten holme, och den uppgigade focken var ett litet träd, som växte på densamma. Vi hade emellertid gjort en betydlig krokväg, så att vi icke förr än kl. 11 anlände till det ställe, der vi förut varit. Vildarne betedde sig nu liksom förra gången; trenne af dem kommo utsimmande emot oss, och vi upptogo dem i båten. Den ene af dem frågade oss på engelska hvarifrån vi kommo samt underrättade oss, att de voro lotsar och åtogo sig att föra oss till Port Essiogton. Utom den, som tilltalade oss på engelska och som med sina svarta polisonger och mustacher ej hade ett oangenämt utseende, voro de öfriga till sitt yttre afskräckande och tycktes ej förstå ett ord af det kamraten talade. Denne sistnämde, som troligen förut varit med på segling, förstod s:g på attsåväl halsa? som sträcka upp seglet för hvarje gång vi under kryssningen vände. Vi gåfvo dem alla på deras begäran pipa och tobak, men deras anhållan om grogg kunde vi ej villfara, då vi ej hade dylika varor ombord. Vi seglade nu, fulla af hopp att snart uppnå den så länge efterlängtade staden. Men hvem förmår beskrifva vår bedröfvelse, då vi vid vår ankomst dit, i stället för den blomstrande koloni, :somvi väntat, endast funno några ödsliga ruiner af densamma. Efter våra arma vänner spanade våra blickar förgäfves; men deremot sågo vi på stranden en mängd ohyggliga gestalter, män, qvinnor och barn om hvarandra. Några af dessa Australiens menhniskoätare voro försedda med spjut, hvarmed de syntes färdiga att emottaga oss; andra voro sysselsatta med att föra tillsammans högar af ris, för att uppgöra eldar dels på sjelfva marken och dels på en gammal och förfallen brygga, der de fyllde: vatten i en större jerncistern. Som vi funno detta sällskap föga angenämt och vår uppskrämda inbillning, kanske icke så utan skäl, fruktade, att de anordningar, hvarmed vi sågo vildarne sysselsatta, voro tillredelserna till en måltid, odjurs tänder, så funno vi alla det vara bäst att så fort som möjligt vända dem ryggen. Då vildarne i båten förnummo vår afsigt, läto de oss förstå, att vi åtminstone måste landsätta dem. Då vi gåfvo dem tillkänna, att de kunde gå iland på samma sätt som de kommit ombord, låtsade de i början ej förstå oss, liksom de icke heller ville förstå kaptenens frågor om några hvita funnos i land. Slutligen kastade de sig I kväl i vattnet och smmade skrattande i land, hvarvid de på stranden varande uppstämde ett det ohyggligaste skrik och tjut, hvaraf vi emellertid ej läto störa oss, utan fortsatte vår återfärd. Då vi kommo till bugtens mynning, landstego vi för att söka vatten, hvaraf vårt förråd numera var ganska obetydligt. Vi påräfflade genast en större damm, hvars vatten var uppfyldt af små insekter och krypdjur, så att vi, för att kunna begagna det, först måste sila det och sedan koka det vid en eld, som vi uppgjorde på stranden. Som vi på marken sågo spår efter eldar samt dessutom varseblefvo flera uppstaplade högar af ostronskal, äfvensom några kojor af bamburör, slöto vi, att vildarne ej voro långt borta och afsegade derföre med det snaraste, innan vi hunvit att fylla alla våra kärl med vatten. Vår afsigt var nu att segla till den plats der skeppet strandat, för att, i händelse det innu qvarstede, dels skaffa oss sqvättbord? tt sätta omkring båten och sålunda förhindra len att intaga för mycket vatten, dels fven söka att få våra behof af vatten och. oroviant fyllda. Sedan. ville vi begiiva oss ut den egentliga segelleden för att der blifval vergade af något fartyg eller i värsta fall söka ippnå de indiska öarne Kaptenen beslöt, för tt göra resan kortare, att taga vägen genom stt sund, benämdt Aligatorssundet. Då vi, efter att följande natten hafva legat ör ankar, om onsdagsmorgonen laudstego på mn ö för att torka våra kläder och koka litet e, funno vi på stranden ett långt bamburör, hvars ena ända var instucken en täljd trä!oss, hvarpå hängde en vissnad krans; bredid låg en målad träbit, som, efter hvad vi unde se, tillhört en båt. Som allt detta ej unde vara gjoråt af vildar, gissade vi att ågra andra, lika olyckliga som vi, der förut: ade -landstigit. Då våra kläder något torkat, begåfvo vi oss ter af och kommo. sedan vi under nåora