Aftonbladet – 1 april 1859, sida 2

satt tillbakalutad i ena soffhörnet. Rent ut —jag befinner mig i en ställning, som jag är missnöjd med. Kommissarien framstötte tre af sina betydelsefullaste bm) — något vidare svar gaf han icke. , Jag hade nyss ett besök här. Ah — herr Hjelm? Nej, Holt, den der karlen med det lömska smilande ansigtet; och ehuru han ingenting sade rent ut, gjorde han dock underliga anspeglingar på Hjelm, hvilka, då jag sammanlägger dem med vissa omständigheter, som jag förut hört angående denne Holt — kapten Geistern tänkte på det förhållande, som Thorborg anförtrott. honom — komma mig på den förmodan att han icke är främmande för angifvelsebrefvet och såledesicke heller för sättet huru sakerna kunde finnas hos hans bolagsman. Det der blir alltsammans utredt under målets fortgång. Icke är det värdt att tala om ånger, när domaren straxt skall sätta sig. Jag lider emellertid oerhördt vid den tanken att Hjelm, möjligen oskyldig, skall utstå en sådan skymf, och det af mig, som af honom erhållit en den största tjenstb Ja, det är så dags nu att besinna det! Kapten vet att jag var alltid ovillig att antaga den der angifvelsen för sannfärdig. Men då hade kapten ingen ro i sig. Nu är det som det är: sakerna äro funna — det är det obestridliga. Var så god, om herr kommissarien behagara— yttrade Geistern med den öfverlägsna vårdslösheten hos en person, mera van att gitva än emottaga tillrättavisningar — var så god och låt oss stanna vid det närvarande ämnet! Jag ångrar instämningen och anbåller derföre att åtalet från min sida alls icke