Aftonbladet – 1 april 1859, sida 2

HL SKUIIG AUT GIVE UTA GICK Hg. Aall visan fordrar nemligen det erkännande, att om vi äfven fortfarande måste anse kollegiets i Strengnäs mycket omordade relegationsoch: förvisningsdom i hög grad obetänkt och för-: hastad, kan skulden derför ingalunda tillskrif1. vas dess rektor, liksom den dervarande gymnastiklärarens bestraffningsåtgärd, företagen il vredesmod och ögonblickets uppbrusning, ejl kan. på minsta sätt jemföras med de begge Linköpingslärarnes handlingssätt. — Redaktionen har från en person i Göteborg, som tecknar sig D. R., mottagit 25 rår rmt, för att tillställas den på ogrundade misstankar om delaktighet i Sederholmska mordet i tre månaders tid i häkte hållne ynglingen Ludvig Ödberg. Enligt gifvarens önskan ha dessa medel nu, sedan Ödberg blifvit af dormstolen formligen frikänd, blifvit honom tillställda. I sammanhang härmed böra vi, derom anmodade, omnämna, att för dem, som vilja lemna något bidrag hvarigenom Ödberg kunde sättas i tillfälle att undanrödja de hinder för sin framtida utkomst, som, möjligen kunna blifva en följd af den olyckliga ryktbarhet, hvilken blifvit fästad vid hans namn, är tillfälle dertill beredt uti hr Bergendahls cigarrbutik vid Gustaf Adolfs torg, der anteckningslistor äro för ändamålet framlagda. — Det är sedan gammalt en känd sak, att emellan stridslystna makter behöfs blott en ringa anledning, stundom endast en liten gnista, för att antända krigsfacklan. En dylik gnista synes hafva banat sig väg in i sjelfva riksgäldskontoret. Det tycks, om vissa tecken ej bedraga, som skulle inom detta verk en strid snart bryta ut, nu uppväckt af em så ringa anledning, att stridslusten sannolikt är af vida äldre datum. Redan, den .28 Febr. förlidet år afgaf presidenten Åkerman till fullmäktiges i riksgäldskontoret protokoll en berättelse om underhandlingarne för anskaffande af svenska jernvägslånet. Mot denna berättelse gjorde fullmäktige veterligen inga anmärkningar. Fullmäktige anställde presidenten Å. till ära en lysande middag, der hans skål föreslogs och der tacksambeten sirligt tolkades. I början af detta år lät presidenten ÅA. särskilt trycka samma berättelse och. utdela denttill sina vänner och bekanta. För fjorton dagar sedan meddelade Svenska Tidningen ett referat af nämde berättelse, och icke heller: denna åtgärd föranledde någon anmärkning från fullmäktiges sida. I måndags refererades samma berättelse i Aftonbladet, hvarvid välförtjent loford tilldelades presidenten Åkerman för hans ådagalagda skicklighet vid ifrågavarande lånenegociation, hvarjemte i ganska humana ordalag framhölls öfrige fullmäktiges i ögonen fallande, lätt förklarliga oerfarenhet vid och deraf alstrade vankelmod i afseende på samma låneaffär. Ungefärligen detsamma hade både i ena och andra afseendet förekommit i Svenska Tidningen. Men sedan referatet i Aftonbladet blef synligt, blef nägon i riksgäldskontoret ond, och i förrgår förekom i Posttidningen under rubrik svenskajernvägslånetn, en kort, men mycket hetsig artikel, temligen olik hvad som flyter ur den alltid humana redaktionens egen penna. Deri lofordas visserligen äfven presidenten Åkerman, men på samma gång yttras: vi hade dock trott att man kunnat göra full rättvisa åt br Å., utan att derlöre orättvist nedsätta hans kolleger i riksgäldskontoret, hvilka onekligen icke bade för angenäma dagar den tiden. Härvid vilja vi blott anmärka, att då vi endast anfört hvad presidenten Å sjelf meddelat, och som hittills icke offentligen varit bestridt, om. hvad fullmäktige i saken åtgjort, samt deraf dragit slutsatser, hvilkas riktighet, såvida premisserna äro riktiga, icke lärer kunna bestridas, så är det föga lämpligt att debitera oss för ett orättvist nedsättande af hr Å:s öfriga kolleger. Å ena sidan — fortsättes iPosttidningen — kade de (fullmäktige) lofvat rikets ständer, att årliga utgiften för ränta och amortering (å jernvägslånet) icke skulle öfverstiga 1,166,666 7, rdr, och voro också öfvertygade att sådana vilkor utan svårighet skulle kunna erhållas, sedan oron något lugnat sig. När fullmäktige lemnade ett sådant löfte, är öss helt och hållet obekant, och vi våga betvifla att det ens kunnat lemnas, helst, äfven med bästa vilja, det icke stod i fullmäktiges makt att lugna den alltjemt växande oron bland kapitalisterna på kontinenten. Ordandet om berörde löfte nu får nästan utseende af ett tomt åkryt. Det kan icke heller gerna bafva framkommit i annan afsigt, än att nu göra troligt, det presidenten Akerman äfven, men onödigtvis, blifvit ansatt af oron, och att kan, under intrycket deraf, velat försaka den V; procent, som huset Erlanger fordrade mera, än huset Johns betingat sig. Å den andra. sidan — yttras vidare — stod den lånehungriga och lånebehöfvande allmänbeten, som icke tillät något dröjsmål med transaktionens fulländande. Vi fatta ej hvad detta egentligen skall betyda? Upptogs icke lånet i och för de beslutade jernvägsarbetena? Var det icke riksgäldskontoret som uppdrog hr Å. att särskilt förskaffa kontoret en tillfällig, men ytterst behöflig kredit i London (som också erhölls), för att bereda kontoret utväg att bestrida sina stora och pressanta utgifter? Om nyss citerade uttryck tagas efter orden, så vill det synas, som lånet Tnegocierades i första rummet för att tillfredsÅställa de lånehungriga (bvar? och hvilka?) Toch endäst i det andra, för att användas för es OSAR AVANT TERESE KE