Aftonbladet – 28 mars 1859, sida 2

innan i de liberala principernas namn dess vistånd emot ett främmande förtryck, så gör egeringarnes hemlighetsfulla samverkan icke illfyllest; det fordras här en fullkomlig öfrerensstämmelse och sympati nationerna emelan. De måste handla iförening. I Piemont, ett Jand, som är i åtnjutande af tribunens ch pressens alla friheter, har grefve Cavour wnvändt flera år att låta sina: planer. mogna och antagas af det folk, hvars styrelse är hoom anförtrodd. Huru kan väl han, minister ett-fritt land, van att medelst friheten inverka på opinionen, kunnat tro, att Frankrike ett ögonblick skulle kunna lifvas af samma ågande nit som piemontesarne för en sak, wvaruti det endast indirekt-är.intresseradt, och vilken det ej kan tjena. annat än för priset if oberäkneliga uppoffringar? Har han väl sunnat missförstå den olikhet i institutiorer, som skiljer Piemont ifrån Frankrike? Piemont har börjat sitt djerfva sträfvande för italiens oberoende med friheten, och det är endast genom. friheten -som detta oberoende skall: kunna organiseras, sedan det väl en dag blifvit: vunnet. Och hvad begär nu Piemont sf Frankrike? Att det skall gå att för Italiens räkning eröfra de fri-. och rättigheter, som det sjelf gått in på att för en tid afsäga sig. Denna kontrast, vi skulle nästan kunna säga anomali, som förvånat alla menniskor i Frankrike, har den väl kunnat undfalla ett så klarsynt hufvud? Vi ha svårt att tro detta. Om den nu å bane brågta frågan föranleder Frankrike atttaga Piemonts och Italiens sak om händer, är det icke ögonskenligt, att förnämsta vilkoret för ett broderligt förbund emellan de båda folken måste bli ett närmande af deras institutioner? Hvarje steg, som i-närvarande ögonblick kunde tagas i Frankrike emot friheten, skulle äfven i våra förhållanden till andra nationer tilläfventyrs blifva oss af en stor nytta. I våra dagar är det af nöden att under de strider, som söndra staterna, folkens känslor redan från första början gifva sig tillkänna medelst fria opinionsyttringar. Detta är måhända den enda utvägen att förekomma denna tanklösa och olycksbringande bitterhet, hvilken fordom beklagligtvis alltför ofta öfverlefde de krig, som alstrats af kaäbinettspolitiken och om hvilkas orsaker och syftning nationerna, förvandlade till stumma och passiva redskap, voro i fullkomlig okunnighet. Man har länge förebrått våra fordna regeringar, att de ville tillvälla sig ett öfvermäktigt inflytande i Europa, och att desträfvade efter universalmonarkien. Dylika förebråelser skulle nu vara obilliga, vi äro derom öfvertygade, men dessa misstankar skulle emellertid ännu en gång. kunha återvakna och inomEuropa framkalla vissa nationalhat emot våra mest oegennyttiga planer. Men de skulle ofelbart förskingras. om Frankrike medelst frihetens öppenhjertiga demonstrationer satte sig i beröring och förening med den allmänna politikens sträfvandens Folken kunna i sjelfva verket ej längre i våra dagar hysa denna herrsklystad, som fordom lifvade våra enväldiga regenter, och de känna sig, då de sjelfva äro i fullt åtnjutande af fribeten, icke i stånd att begå något attentat emot andras lika heliga rättigheter. Man finner utan svårighet under detta hofsamma och värdiga språk den djupa harm, som glöder i alla bättre. sinnen öfver Frankrikes närvarande inre ställning och den deraf betingade yttre. Man finner likaledes lätt, att då hr Cavour här tilltalas, så är det en helt annan personlighet, som -artikelförfattaren har i sigte, och man kan öfverallt emellan raderna läsa huru outhbärdligt det. närvarande tvånget redän blifvit för de tänkande; och man kan häraf sluta, att förr eller senare äfven inom de mindre bildade behofvet af luft, af ljus, af tryckfrihet kommer att på ett eller annat sätt göra sig gällande. Posttidningen meddelar följande regerings: beslut: K. Maj:t har för nedannämde städer fast stält föliande ordningar för val af riksdogsful mäktige