Aftonbladet – 26 mars 1859, sida 2

let efter vår tanke vara utan allt slags ändamål att öka lärarnes antal, hvilket väl ej eller kommer i fråga, utom i sammanhang med universitetets flyttning till den ehda stora stad vi ega i Sverge, eller Stockholm — ett ämne, till hvilket vi längre fram återkomma. Det andra väsentliga felet vid den nuvarande organisationen anmärker författaren vara: bibehållandet af examen till rättegångsverken. I denna fråga dela vi obetingadt författarens åsigt. Så länge, säger han, ganska sannt, nifråsavarande examen qvarstår, kommer alltid flertalet af-de studerande att använda sin tid och sina krafter på inhemtandet af ett minimum af lagkunskap, som erfordras för att på ginaste väg bereda sig inträde på den praktiska banan; lemnånde åsido allt ännät såsom öfverflödigt eller utan vytta för den praktiske. juristen: Så länge den lägre lättare examen är qvar; gifves icke någon uppmun tran till mera omfattande studiers, — —De periodiskt återkommande examina med sina förutgåe: de tentamina och omtentamina förnöta dessutom en dyrbar tid för lärarne, trötta sinnet och förlama den arbetskraft, som bättre borde på vetenskaplig verksamhet kunna användas. Han fortfar vidare: Men en examen är nödvändig, säger man. Ja, riktigt, ty ändamålet dermed är att tvinga den studerande att koncentrera sina kunskaper till en för honom sjelf öfvertygande pröfning, hvilken, på samma gång den leninar åt läraren bevis att den studerande väl begagnat den af universitetet erbjudna undervisning, åt staten skänker garanti att icke någon, utan tillräckliga juridiska insigter, må beträda embetsmanna-banan. Men om en examen skall medföra dessa fördelar, måste det vara vid afslutandet af fria studier: Några fullt fria studier kunna emeöllertid i verkligheten icke ega rum till. en embetsexamen, med prof i allmänhet på minimum af kunkap; de fria juridiska studierna finna derföre hos oss egentligen blott plats vid beredelse till juris-kandidat-examen; De, som aflägga denna examen, känna deremot efter eget godtfinnande egna sig åt ett grundligt studium af de delar af rättsvetenskapen, som mest intressera dem. Den, hvilken är intresserad af den allmänna lagfarenhetens studium; eller af romersk rätt,. eller rättens historia; kan deråt företrädesvis egna sin tid och sina krafter, utan att derföre lemna andra ämnen alldeles å sido; en annan, hvars håg ligger mera åt de statsvetenskapliga: vetenskaperna, kan åt politisk ekonomi, finanisrätt i. m rikta alla sina sträfvanden i detta hänseende. Studierna i sin helhet kunna icke-annatän vinna af denna fribet. Ty gröndlighet i kunskaper blifver då syftemålet, i stället för blotfa afläggandet af en examen. Och grundliga studier i vissa grenar af rättsvetenskapen äro mer att-värderä än ytlighet i alla stycken. Författaren stödjer härpå sin öfvertygelse, att, om man verkligen vill höja de juridiska studierna, den juridiska embetsexamen bör afskaffas, och juris kandidatexamen allena bibehållas. Denna sistnämde examen borde, enligt författarens -tanka, vara. den enda som banade väg till befordran vid rikets dömstolar samt högre tjenster inom statsdepartementerna och kollegierna, likväl med vilkor, att den, som vill söka inträde vid domstolarne, måste ega minst approbatur i vissa till den allmänna lagfarenheten hörande eller dermed sammanhängande ämnen, och den, som önskar ingå i de administrativa embetsverken, minst approbatur i vissa dithörande kunskapsarter, Så är förhållandet i våra grannländer, Norge och Danmark, der endast en kandidat juris kan befordras till domareplatser och högre administrätiva embeten. Aspiranter till blott underordnade befattningar i embetsverken eller till uppbördstjenster, hvilka 1u aflägga den s. k. kameralexamen, borde aldrig examineras vid universitetet, utan efter betyg af professorerna, att de under viss tid begagnat akademisk undervisning, pröfvas i det embetsverk, der anställ: ning sökes. I sammanhang härmed gör författaren den ostridigt riktiga anmärkning dervid, att inträde och befordran kunna vinnas såväl i rikets kollegier som i statsdepartementen efter aflagd filosofie kandidatexamen, juridico filosofie examen och -kance liexamen; utan att de unge män, som der erhålla anställning, behöft läsa en rad af den allmänna lagen, ännu mindre studera den ekonomiska lagfarenheten. Referenten tillägger -härvid, att frågan om reglering af embetsexamina blifvit till den grad försummad, 7 att fordringarne för dessa äro i högst väsentlig mån olika vid rikets båda universiteter. Således har det i mer än 100 år värit vid Lunds universitet påbjudet, att betyg om undergången fullständig kancelliexamen icke der erhålles, utan betyg ofver examen icke blott i romerska litteraturen, historien; statistiken och moralfilosofien samt jusgentium, utan äfven i svenska civil: och kamerallagfarenheten och processen med fullkomligt enahanda. anspråk på juridiska insigter, som till hofrättsexamen; hvartill på de sednare 40 låren äfven i L nd tillkommit betyg om unÅdergångna prof i skrifning af franska och tyska språken; hvaremot i Upsala för kancelliexamen . icke fordras hvarken juridiska Istudier eller förhör i de lefvande språken. Resultatet är helt naturligt, att fullständig kancelliiexåmen i Lund absolveras af högst få (under de 6 år, referenten på 1820:talet vistades vid Lunds universitet, undergicks den endast at fyra). Under sådana förhållanden och då en yngkansli ling kan vinna inträde i konuage NN stR NTE bj