Aftonbladet – 26 mars 1859, sida 2

Straxt derefter inträdde han i boden, som åter blifvit öppnad för de få besökare, som i dag vore ute, bland hvilka fännos hvarken öboer eller fiskare, ty stormen hindrade dem att komma öfver. Hör på gossar., sade Holt med sin smidigaste stämma, jag hoppas att jag icke behöfver anbefalla er försigtighet. Sörj i tysthet, så gör jag! Olyckan blir nog känd utan er åtgärd. Janne teg. Han tycktes instinktmässigt erfara en djup leda för sin gynnare, och han förebrådde sig sjelf bittert hvad han varit med om, ehuru han icke kunde utreda sammanbanget mellan lurendrejerisakerna, som bar ännu trodde vara i magasinet, och den utomordentliga visitation, som i dag egt rum. Gustaf blef icke så tystlåten. Han vände sig om med en riktigt föraktlig sväng på den körta och tjocka nacken. Herr Holt behöfver alldeles inte göra sig omak med att bortkasta några förmaningar på mig. Jag tror inte att patron är den mannen som behöfver beskydd af någon annan än sig sjelf och den gode Guden, som allra bäst vet hur oskyldig patron är i den bär smutsigheten, som smutsar en ärlig menniska bara att tänka på. Akta dig dumhnufvud och se dig före — smärtan gör dig näsvis! Ja, så må den det! Bättre att tala ur skägget än gå med två ansigten på en kropp. Hör på Gustavus der! mumlade karlarne i boden sinsemellan. Det är ruter i pilten! -Hedersamt, Gustavus ... bra, Gustavus ... Gå på, Gustavusb Är det någon som vill tala gemenheter på Hjelmen, så fins häringa lömskeöron att ta opp dem. Hjelmen är en regal karl... Ja, är han sån... En karekarl — det står och, går jag förs... Jag med ... Jag också sa Jon.