Aftonbladet – 24 mars 1859, sida 3

fallen Uuclvla I0iue hvarefter advokatfiskalen Billbergh i ytterligare memorial den 24 sistl. Februari anfört, att enär ådagalagt vore såväl att Ola Månsson under utöfningen af det honom anförtrodda uppdrag att vara direktör vid lånekontoret i Malmö, jemväl såsom kommissionär tagit befattning med låneansökningar hos nämde kontor och således brutit mot bankoreglementets i detta hänseende gifna ovilkorliga förbud, som äfven att Ola Månsson låtit af egennytta förleda sig till denna förbrytelse, advokatfiskalen å embetets vägnar yrkade, det måtte Ola Månsson för detta hans brottsliga förtarande varda ådömd den ansvarspåföljd, som uti I och 2 S af ansvarighetslagen funnes hestä.nd; hvaremot Ola Månsson uti ett-den 9 innevarande Mars inlemnadt skriftligt anförande, jemte det hanbestridt, att -de åtgärder, Ola Månsson erkänt sig hafva vidtaget, vore af beskaffenhet att i följd deraf Ol Månsson borde anses hafva varit Jånesökandens kommissionär, tillika: invändt, att icke ens i dylikt fall Ola Månssons förfarande vore hänförligt till ansvarighetslagen; till stöd för hvilken åsigt Ola Månsson åberopat, bland annat, åtskilliga förhållanden, som dels inom riksstånden, dels ock i bankoutskottet inträffat. I sådant hänseende har kongl. hofrätten af bibangen till riksståndens protokoll inhemtät att, sedan i 11S af det år 1823 fastställda reglemente för organisationen cch förvaltningen af lånekontoren i Göteborg och Malmö rikets ständer, i öfverensstämmelse med hvad ifrån 1818 års riksdag var stadgadt ang. ledamöter i bankodiskontdirektionen, förbjudit jemväl ledamöterna i lånekontorens direktioner att i någon egenskap vara kommissionärer plOLtUKON Hallllate UtVvisad, för lånesökande; samt ansvar för underlåtande, öfverskridande eller afvikande från föreskrifter, som reglementet innehölle, blifvit stadgadt i I och 2 6 af den för direktörerna vid diskontkontoren d. 8 April 1824 utfärdade ansvarighetslag äfvensom uti motsvarande S i ansvarighetslagen at den 12 Mars 1830; så hade bankoutskottet ändock i memorial n:r 91 d. 30 Jan. 1835, jemte det utskottet föreslagit, att nyssnämde förbud reåtte bibehållas och fven till diskontverkens kamrerare utsträckas, tillika yttrat, att, enär det vore angeläget att i de fall, der förbud reeddelades, äfven utsattes den påföljd, hvartill den gjorde sig förfallen, som emot den gifna föreskriften bröte, utskottet hemställde, att å tjenligt ställe i bankoreglementet måtte intagas följande föreskrifter: Finnes förbud vara öfverträdt, göre vederbörande direktion derom anmälan hos ankofullmäktige, hvilka ombesörja, att annan edamot i den felaktiges ställe skyndsamligen förordnas och insättes. Kamrerare, som 1 detta fall sig förbryter, varde från tjensten skild; att utskottet vidare, i anledning af återremissen utaf berörde memorial, i utåtande n:r 117 den 28 Mars 1835, anfört hurusom väl af flere ledamöter inom riksstånden vore anmärkt, att då öfverträdelse af ifrågakomne förbud å direktionens sida vore rottsligare, än å kamrerarens, men den sistnämde, enligt memorialet, skulle hafva genom öfverträdelse förverkat sin tjenst, stode straffbestämmelsen i afseende på direktionens ledamöter icke i något motsvarande förhållande, då de blott skulle utgå från direztionen och det oaktadt kunde i Stockholm fortrara ätt vara bland rikets ständers bankofullmäktige, utan måste ledamöterna i händelse för en så beskaffad öfverträdelse anses hafva förverkat icke blott det :mindre förtroendet, utan äfven det högre att vara rikets ständers fullmäktige i banken; men att utskottet, ehuru stränghet i dettå hänseende vore nödvändig, likväl ansåg att, lika orättvist.som det skulle hafva varit att ålägga en diskontverkets tjensteman, som förbudet öfverträder, att derför lemna äfven annan i bankoverket möjligen innebafvande tjenst, lika obilligt vore det ätt, på sätt några ledamöter yttrat, de bankostyrelsen tillhörande ledarsöter :skulle derigenom nses .hafva jemväl -förverkat förtroendet att ara bankofullmäktige; i följd hvaraf utskotiet i utlåtandet nr 117 vidbållit åberopade i nem. nr 91 framstölda förslag i hvad det !edamöterna i diskontdirekticnerna angick ; att utskottets utlåtande i denna del blifvit. af samtlige riksstånden bifallet; samt att hufvudsakligen lika lydande stadganden blifvit i alla efter år 1835 utfärdade: bankoreglementen bibebållna med tillägg efter 1841 års riksdag om enahanda förbud jemväl för bankofullmäktige, som icke vore ledamöter i diskontdirektionen, samt deremot att, i händelse förbrandssons och Otto Geisterns vägar blifva åter lika skilda. En tystnad uppstod. Thorborg tycktes vilja svara. Men någonting hindrade henne derifrån. Då återtog kaptenen: Jag har en högst egen sak att bedja er om. Säg den! Jag ville geriia ..gerna... pHör... Då jag-efter rättegångens sslut och efter slutet på, haveriets angelögenheter återvänder till Flensburg — ty det är ingen anledning för mig att ligga qvar: jag har intet fartyg att reparera, och. de sorgestunder, jag kunde fira här på denna kyrkogård, skulle lätt åter bringa min själ i förvirring — då ärnar jag inkasta mig antingen i verldslifvets hvirfvelvind eller i ett verksamt dagsarbete. I hvilketdera fallet som helst har jag behof af att hålla min själ fri från alla svärmerier. Min bön är derföre denna: Låt mig då slippa att genom drömmens allmaktskraft åter komma 1beröring med eri Står detta i min makt? frågade Thorborg, som trots sin starka vilja icke kunde qväfva en darrning isrösten. Jag tror det... Tänk icke på mig, tänk icke på min hustru; låt henne: och. mig vara eft och träng. er aldrig en sekund emellan dem, som Gud förenat ! Kapten Geistern, kapten Geistern, era ord innebära en grym brist på -grannlagenbet, nästan på hjerta .. Jag: trodde aldrig någon vara i stånd att tala så! ITYS man Ah: oo LA man Alled umKA cinA MUM MMMM ——LL — — -—n— ——A oo — ——