Aftonbladet – 23 mars 1859, sida 3

hans skarpa blick bortskymma den påtagliga sanningen häraf, nm— Vid frågan om embetsverkens organisation. (Insändt) Vill Redaktionen af Aftonbladet. Åtskilliga uti Aftonbladet införda artiklar, angående Sverges administrativa verk och inrättningar, hafva uti insändarens minne återkallat hvad vid riksdagen 1823 derutinnan föreslogs af ett då tillsatt särskilt utskot i hvars förhandlingar insändaren del tog. Att om dem meddela några faktiska uppgifter, är afsigten med denna artikel, hvars innehåll möjligen kan m dföra någon tjenlig upplysning i närvarande tid unkt, då en komite har sig uppdraget att uti den vigtiga saken afgifva ett organisationsför slag. i Det är nogsamt kändt, att, efter riksdagen år 1818, på ständernas begäran, en komit förordnades, i ändamål att utarbeta förslag till reglering af administrationen i sin helhet och dermed till regeringen inkomma. Såsom ledamöter i komiten fungerade, bland andra, justitierådet Mannerstam, presidenten friherre Löwensköld och kanslirådet von Hartmansdorff. Komiterades pluralitef förenade sig om ett förslag, som, jemte friherre Löwenskölds och hr v. Hartmansdorfts särskilta meningar, äfven i form af förslag, insändes till regeringen, hvilken lät öfverlemna alltsammans till rikets år 1823 församlade ständer. Af dem tillsattes, för frågans behandling, ett särskilt utskott, som höstetiden samma år till dem ingaf sitt betänkande. Vid samma tid anmodades insändaren af en i landsorten boende person, att meddela honom ett sammandrag af betänkandet, som ock skedde; och då berörde sammandrag, som insändaren sedermera i koncept förvarat, kan medföra någon fördel för dem af allmänheten, som intressera sig för den vigtiga irågan och icke hafva tillgång till utskottets tryckta betänkande, utbeder sig insändaren, att detsamma måtte benäget införas uti Aftonbladet jemte några dervid fogade betrakteiser. Sammandraget lyder sålunda: Grunddragen af Sverges statsfi skilta utskottets betänkande vid rilk:sdagen år 1823. Då Finland år 1809 förlorades, insåg man nödvändigheten att minska statsförvaltningskostnaden för den återstående delen af riket. Fråga derom väcktes vid nyssnämde års riksdag och har sedermera vid alla ständernas sammankomster varit under öfverläggniog. Saken har långsamt utvecklat sig, dels derföre, att mångas intresse derunder berott, dels ock derföre att man rättvisligen bordt låta allmänna opinionen yttra sig deröfver; en nödvändig omständighet vid politiska reformer. Uppmärksamheten fästades emellertid mer och mer icke blott vid kostnaden för statsförvaltningen, utan ock vid dess sammansättning. Man fann snart, att den icke är riktig, att den kostar mera, än som kunde behöfvas, och att allmänna ärender af stor vigt, i anseende till administrationens så beskaffade skick, icke kunde behandlas med den regelbundenhet och ordning, som samhällets väl fordrade. Man insåg sålunda att, vid statsförvaltningens reorganisation, tvenne ändamål borde sökas, nemligen: 1:o Besparing i statens utgifter; och 2:o En bättre ordnad styrelse. Det var först efter år 1818, som det vigtiga ämnet kom under allvarlig behandling. En komitå förordnades, att utarbeta förslag till ny reglering af administrationen. Detta komitens afgifna förslag jemte derifrån afvikande tvenne särskilta meningar hafya blifvit granskade utaf ett under närvarande riksdag tillförordnadt särskilt utskott; och man kan med skäl säga, att ingen till rikets ständers granskning öfverlemnac fråga har blifvit så förberedd och utvecklad son; den förevarande; och detta måste naturligtvis lättr dess slutliga afgörande. Grundfelet i nuvarande statsförvaltning synes liggs deruti: att kollegierna, som handlägga de vigtigaste förvaltningsärender, som äro lika oberoende med an: dra domare, och som icke äro ställda uti egentlig ansvarighet inför konung och ständer, finnas satte uti ett så oriktigt förhållande till förvaltningsche ferna, att de, nemligen kollegierna, ehuru de borde vara styrelsens armar, likväl nästan kunna anses såsom dess hufvud. Deraf uppstår det menliga förhållande, att konungen och nationens representanter, i afseende på allmänna förvaltningen, icke hafva någon viss att hålla sig till, och att, då något felaktigt inträffar, den ena styrelsegrenen är i tillfälle att skylla på den andra; hvarföre ock ansvarsoch redovisningsskyldigheten med svårighet kan utkräfvas. Bristerna i statsförvaltningen, hvilka icke fordra väsentliga förändringar i grundlagen och författningssystemet, har man funnit bestå deruti: 1:o Att förvaltningsverken ega att handlägga en mängd rättsfrågor, hvarigenom de, ifrån bestämmelsen att vara förvaltare, blifvit förvandlade till verkliga domstolar; —2:0 att ingen förvaltningsgren i sjelfva verket har sin egen chef, med skyldighet att ansvara för ärendenas gång och att derför när som helst göra konungen eller nationen redo; 3:o att ärendena emellan förvaltningsverken äro oriktigt fördelade; 4:0 att embetsmännen äro för många samt iHa och ojemnt aflönade. För att afhjelpa dessa brister, hvilka ock till en del förstoras af det ekonomiska författningssystemets oreda och vidlyftighet, torde man först böra föranstalta om rättsfrågornas skiljande från förvaltningsverken; och särskilta utskottet har, uti derom afgifvet förslag, upptagit de ärender, hvilka, utan skadligt inflytande på förvaltningens jemna gång, må kunna till domstolarne öfverflyttas. Den vigtigaste fråga, som härvid förekommit, är den, huruvida sakkännedom hos domstolarnes ledamöter är nödvändig för afgörandet af vissa näringsärender, hvilka frågor utskottet nekande besvarat, och det af skäl, hvilka erfarenheten redan godkänt. Gillas denna utskottets åsigt, så blifver indragning af kommersoch bergskollegierna deraf en följd, och deras egentliga göromål kunna utan olägenhet handhafvas af särskilta kontor med deras. chefer. Hvad sjelfva statsförvaltningen till dess grundämne angår, så åsyftar utskottets förslag införandet af en modererad ministerstyrelse, med kollegial förvaltning, der den finnes oumbärlig. En chef kommer att stå i spetsen för hvarje förvaltningsgren, med skyldighet att derför i heia sin vidd ansvara och när som helst göra konungen och rikets ständer redo för sin förvaltning. Följaktligen skulle han också ega förmanskap öfver alla under dess förvaltning hörande kollegier och embetsverk, men icke ega rätt att i afgörandet af der förekommande ärender sig inblanda. Ett statsråd, sammansatt af andra ledamöter, än de föredrägande förvaltningscheferna, har man: ansett böra förblifva, enligt grundl.gens stadgande. I afseende på frågan om kollegiala förvaltningssättet hafva meningarne varit delade. Komitåns pluralitet har ansett kollegial styrelse för näringarne rvaltning, euvligt särte NL bt FA: fn Ft FR FR NR EEE a 03: nd — I